Primärval öppnar vänstern för framtiden

• juli 24, 2009
• Tomas Lindbom
• no comments

Det franska socialistpartiet befinner sig i upplösning. Det har jag skrivit om tidigare på denna blogg. I töcknet av alla maktstrider finns också några reella konflikter och en intressant sådan är kring frågan hur presidentkandidaten som ska försöka besegra Sarkozy vid valet 2012 ska väljas. På ett djupare plan handlar det om synen på vänstern och berör också Sverige.

Knivarna har slipats och de första huggen inför öppen ridå sker nu mellan generalsekreteraren Martine Aubry och den unge spanskättade borgmästaren i en av Paris utsatta förortsområden, nämligen Manuel Valls. Ung och ung men i fransk politik är 46 år ingen ålder. Valls driver hårt frågan om att ersätta val av kandidat bland partiets medlemmar med en form av primärval för alla som säger sig sympatisera med partiet. Möjligen kan han tänka sig att gå ännu längre och skapa en valprocedur med vänstersympatisörer i en vidare krets och därmed också med kandidater som inte exklusivt hör till socialistpartiet. Förebilden är klar: den amerikanska nomineringsprocessen. Martine Aubry är visserligen inte fientligt ställd till detta men det är nog mer en bekännelse under galgen. Hon representerar den gamla partitoppen som tänker ”partiet främst”

Här står alltså den gamla synen på politisk organisering i partier, på en rättvis representativitet och även en långsam urvalsprocess för att gynna gamla trotjänare mot en ny syn som river gamla strukturer, ser demokratin som ständig rörelse och som inte tror att gammal är bäst. Ingen modell för personer som i Sverige skulle motsvaras av Lena Hjelm-Wallén som så flitigt och idogt kokade kaffe i partilokalerna genom decennierna att hon till slut belönades med en vice statsminister-post.

Aubry och Valls har förstås egoistiska motiv för att ta dessa skiljaktliga positioner men ställningstagandena visar också på en djupare syn på vänsterns framtida roll. Manuel Valls menar att hans eget parti, socialistpartiet, är en lam anka i politiken och att vänstern i sin helhet bara har en möjlighet att betvinga dagens framstegsoptimistiska höger om den dels bärs fram av människor som inte vill organisera sig som medlemmar i de klassiska partierna och dels har en bredare vänstersyn än socialistpartiet klarar av att härbärgera. Primärvalen kan resultera i en grön presidentkandidat med stöd av väljare som kan ha många olika förankringar på vänsterkanten och då blir han eller hon också PS´ kandidat.

Om jag tolkar Valls och andra socialister i den yngre generationen rätt så tror de också att denna öppning kommer att tvinga fram en modernare vänster som tänker i takt med tiden. Vanliga människor lever ju faktiskt i sin egen tid och formas mer av samhällets nuvarande strukturer än av de historiska ramar inom vilka ett parti som PS format sin kultur. Helt nya människor kommer att påverka valet av kandidater till de tunga politiska posterna i landet. Manuel Valls har också sett att de gröna och även andra formationer i mitten och till vänster kan bidra bättre än hans eget parti till en förnyelse av vänsterns idéer.

Det är frestande att göra en jämförelse med den svenska vänstern. Socialdemokratin är ju egentligen på väg in i samma återvändsgränd som det franska socialistpartiet. Socialdemokraterna söker sig också in i sin egen kultur och ju fler frifräsare som känner sig främmande för begreppet ”en riktig sosse” och överger partiet desto smalare och syrefattigare blir ju livet där inne i den socialdemokratiska boxen för dem som finns kvar och håller den gamla fanan högt. Samarbetet med miljöpartiet kan på kort sikt inspirera vänstern men på sikt riskerar ju detta samarbete att stöta på problem och leda till mer sekterism från båda håll och från vänsterpartiets sida.

Det är ju inte sannolikt att den franska vänstern lyckas organisera dessa primärval. Övriga vänstergrupper vill nog hellre vänta ut PS´ totala genomklappning än att bistå dem genom ett samarbete. Sverige har ju inte samma konstitution med presidentval och det hindrar i ännu högre grad en sådan utveckling. Dessutom fungerar ju partierna bättre i Sverige. Hos oss råder ordning och reda. Ändå är det lockande att tänka sig en framtid inför svenska val där vänsterväljarna gemensamt  får plocka ut de kandidater de tycker bäst kan skapa ett vänsteralternativ till den närmast hegemoniska borgerligheten som i dag styr politik, ekonomi och kultur i Sverige. En förändring måste komma till stånd när partierna i dag saknar total trovärdighet som folkrörelser och kandidatnomineringarna ändå sker uppifrån. Låt oss hoppas på en större kris internt inom socialdemokratin så att den på allvar tvingas tänka nytt – i demokratins namn.