Hyperpresidenten på sjukhus

• juli 30, 2009
• Tomas Lindbom
• no comments

Samma dag som cyklisterna i Tour de France sprängde mållinjen i Paris efter tre veckors närmast omänsklig fysisk ansträngning tog President Nicolas Sarkozy en joggingtur med för honom allvarligare konsekvenser. Han bröt ihop, fick föras till sjukhus för noggrann hälsokontroll och stanna i 24 timmar innan han kunde åka hem igen. Bilden av den omnipotenta mannen, politikens motsvarighet till Lance Armstrong, har blivit suddigare. Frågor om hans maktställning bör ställas.

En konstitution som den franska är skörare när det gäller landets högsta ledares hälsa än andra demokratiska nationer, inklusive den amerikanska med sin vicepresidentfunktion. Under den femte republikens historia har Frankrike levt med detta påtagliga hot vid två tillfällen. Georges Pompidou dog 1974, mitt under sin första mandatperiod och tvingade därmed fram ett val två år före det planerade. Hans sjukdom doldes länge av Elyséepalatsets ledning och läkare och denna mörkläggning och spekulationerna i media skadade presidentmaktens trovärdighet mer än den skyddade presidenten själv. Francois Mitterand var sjuk redan vid tiden för omvalet 1988 och spekulationerna var omfattande kring hur allvarlig hans tillstånd var och om han skulle överleva de sju år han hade kvar till sin definitiva avgång 1995. Han dog dock först ett år därefter.

Föga tyder på att den nuvarande 54-årige presidenten är allvarligt sjuk men hans sjukhusvistelse efter en joggingtur och de lugnande besked som lämnats av stabschefen vid Elyséepalatset och senare även Sarkozy själv vid en pressträff väcker nya frågor. Trots att han är trött efter ett hårt arbetsår och trots att han hållit en möjligen väl stram diet, är  ändå inte något galet när hans löprunda får sådana följder?

Nicolas Sarkozy har byggt sin politiska ställning på att vara omnipotent, ständigt aktiv och med en obändig beslutskraft. Han har lagt under sig inte bara presidentmakten utan stärkt den i en omfattning som ingen tidigare president. Han har också vridit runt armarna på sin premiärminister och bakbundit i stort sett hela sin regering. Han har också försökt och delvis lyckats förinta den politiska oppositionen genom att koppla ett antal av dess ledande företrädare till sin egen maktsfär. Det är alltså en man med betydligt större makt än någon fransk president tillbaka till de Gaulle. Om man så vill har ingen haft motsvarande makt sedan Napoleon III störtades 1871. Det är förståeligt om hans hälsotillstånd denna vecka toppar i franska medias nyhetsrapportering.