De franska socialisterna i kris (2)

Socialistpartiet i Frankrike saknar i dag en självklar ledare. Möjligen finns han på andra sidan Atlanten, som chef för Internationella valutafonden; Dominique Strauss-Kahn.

Strauss-Kahn tillhör högerflygeln inom partiet och kallas socialdemokrat. Laurent Fabius tillhör vänsterflygeln liksom Benoit Hamon som är nyvalde generalsekreteraren Martine Aubrys närmaste talesman. Är Aubry också vänster kan man fråga sig och var står i så fall Ségolène Royal på höger-vänsterskalan? Och var står Paris borgmästare Bertrand Delanouë?

De flesta skulle säga att Ségolène Royal står längre ut till höger än Aubry som står i mitten. I mitten återfinns också Delanouë. Men Royal är högersosse på ett annat sätt än Strauss-Kahn. Den senares närmaste män valde olika kandidater i striden om generalsekreterarposten i partiet i november förra året. Moscovici valde Delanouë, Cambadelis valde Aubry, Peillon anslöt sig till Ségolène Royal liksom Manuel Valls som är högersosse på alldeles egen hand och ännu mera höger än någon annan. Han har förstås också utsatts för flera frestande erbjudanden från president Sarkozy för att steget över till dennes högerallians.

Denna förvirrade karta över politiska läger inom PS visar att idéerna ändå är underordnade personerna. Det är ett högst tvivelaktigt projekt att försöka positionera de ledande politikerna inom PS efter en höger-vänsterskala. Det handlar mycket mer om makt och det handlar om personliga relationer sammanvävda med politiska ståndpunkter som däremot gärna kläs  i principiella uttrycksformer.

Martine Aubry är dotter till den förste EU-kommissionären Jacques Delors. Hon var arbetsmarknadsminister under Lionel Jospins regering 1997-2000. Då genomförde hon den i dag så illa beryktade reformen med 35 timmars arbetsvecka. Det sägs att Strauss-Kahn som var finansminister i samma regering var total motståndare till förslag som hon och Jospin lanserade i valrörelsen till nationalförsamlingen 1997 men att han sa sig inte bry sig så mycket i fråga därför att socialisterna enligt hans bedömning ändå inte skulle vinna valet. Nu vann PS valet och reformen måste genomföras.

Martine Aubry är också sedan 2001 borgmästare i staden Lille. Hon efterträdde Pierre Mauroy, en annan numera åldrad profil i PS. Han var borgmästare i Lille i mer än ett kvarts sekel och var också Francois Mitterands första premiärminister, 1981-84. Mauroys uppdrag var i den rollen att genomföra en traditionell keynesiansk ekonomisk- politisk linje, en politik som ledde till en av den mest omfattande kapitalflykt som Frankrike skådat. Mauroy fick snabbt slå på bromsarna och ge upp keynesianismen. Hans efterträdare som premiärminister blev då Laurent Fabius, den nuvarande vänsterflygelns ledare inom partiet, som fullföljde en förändring i 80-talets mer nyliberala riktning.

Politik är det möjligas konst, sa redan de gamla grekerna. Fransk politik är verkligen det. Eller konsten att hålla sig kvar vid makten och få alla beslut att ändå verka förankrade i en tydlig och konsekvent politisk hållning. Martine Aubry lever i traditionen från sin far Jacques Delors med sin marknadsvänliga socialdemokratiska hållning och den radikala Pierre Mauroy i Lille. Hon ska nu balansera mellan olika strömningar och olika personliga maktcentra i partiet för att uppnå det som är hennes mål; att bli partiets presidentkandidat inför valet 2012. Hon är äregirig och hon är stark och slipad som politisk taktiker. Men väldigt många inom partiet vill se andra kandidater och tre år är en oändlig tid att hålla sig kvar som nummer ett i ett socialistparti som i dag är en kokande gryta av strider, konflikter och makthungriga konkurrenter.