Lindbom på franska

Om ett knappt år lämnar Emmanuel Macron rollen som Frankrikes president. Det kommer att ges stora möjligheter att värdera hans två mandatperioder när han slutligen lämnar över till sin efterträdare våren 2027 men redan finns det en del att säga. Främst att jämföra honom med tidigare presidenter ett år före avgång.

Endast två av av hittills sju presidenter under den femte republiken har suttit i två perioder. Jag räknar inte in Macron bland dem. Han kan ju faktiskt välja att avgå i förtid även om det i dag verkar osannolikt. De två har varit François Mitterrand och Jacques Chirac. Övriga har av olika skäl avgått i förtid. Charles de Gaulle lämnade frivilligt efter en förlust i en folkomröstning. Georges Pompidou avled under sin första mandatperiod. Valéry Giscard d´Estaing förlorade mot sin huvudmotståndare François Mitterrand 1981. Nicolas Sarkozy förlorade i slutomgången 2012 mot François Hollande som sedan ett halvår före ett möjligt omval 2017 drog sig tillbaka.

Emmanuel Macron sällar sig nu sannolikt till de två som hållit ut två hela mandatperioder, det vill säga Mitterrand och Chirac. Är dessa uthålliga presidenter också de bästa under den femte republiken? Nej, så enkelt är det inte. Snarare är det omständigheterna som styrt. Mitterrand var möjligen den enda som av egen kraft och i två intensiva valkampanjer lyckades vinna. Chirac fick en mycket lätt resa till sin andra mandatperiod när han i andra valomgången ställdes mot Jean-Marie Le Pen som mycket överraskande slog ut Socialistpartiets kandidat och sittande premiärminister, Lionel Jospin, i den första omgången.

Det är ofta tillfälligheter som styr utslaget i presidentvalen. Charles de Gaulle var definitivt femte republikens gigant men valde att avgå när folket inte valde hans väg i en folkomröstning. Mitterrand var också en stor president även om hans cancer gjorde hans sista år till en uppenbar plåga och hindrade honom i sin utövning av makten. Det är svårt att tro att Macron, om han sitter tiden ut, kan jämföras med dessa två. Chirac, som också satt två mandatperioder, tappade en hel del kraft under de sista fem åren. Samtidigt var han tvivelsutan en stor fransk politiker som höll ihop Frankrike under tolv år. Han tog ett antal felsteg men var samtidigt populär hos fransmännen. Hans konservatism var socialt präglad och stämde väl med folkets uppfattning om en god statschef.

Macron gör nu allt för att hans eftermäle ska bli gott. Han kan inte efter det pinsamma resultatet i valet till nationalförsamlingen 2024 spela någon avgörande roll inrikespolitiskt. Det internationella läget har påpassligt givit honom ett utrymme att agera och han försöker att växa in i en kostym av dominant i Europa. Historikerna kommer sannolikt att ha kritiska synpunkter på hur väl han passat in i den kostymen men han agerar ändå. Som de flesta moderna politiker använder han också kommunikation som ett redskap för att lyfta sin egen betydelse. Han gör många utlandsresor och han kommer säkert att intensifiera sina försök att vinna positiv uppmärksamhet genom olika publika utspel under de månader som återstår. Han kan inte stötta någon av de kandidater som tillhör mitten och söker bli nästa president. Ingen av dem vill förknippas med Macron.

Vad gör Macron efter maj 2027? En så ung person som redan varit president i ett av Europas viktigaste länder kan inte ta vilket jobb som helst. Typiskt är att Sarkozy och Hollande båda sökt nya nomineringar. Sarkozy deltog i primärvalet för sitt parti inför presidentvalet 2017. Hollande förbereder sig nu för att kandidera till nästa val. Macron har inte rätt att ställa upp för en tredje mandatperiod men kan åter söka kandidatur till valet 2032. Det är inte orimligt att han har den ambitionen. Sarkozy lyckades inte ens bli sitt partis kandidat 2017 och Hollande lär ha små möjligheter att vinna primärval inom sitt parti. Skulle Macron lyckas 2032 är det sannerligen en bedrift och skulle otvivelaktigt göra honom till en av de stora presidenterna under den femte republiken.

Det råder inget tvivel om att fransmännen i allmänhet är skeptiska till president Donald Trumps politik. Vänstern i landet har som i alla västerländska demokratier en rad skäl att kritisera honom och förminska honom. Det finns samtidigt en katolsk opinion i Frankrike som är mindre än förr men den finns! Den är också kritisk fast delvis av andra skäl.

Den franska offentligheten domineras av företrädare för upplysningstraditionen från 1700-talet; socialisterna liksom den mer mittenorienterade progressiva gruppen. President Emmanuel Macron är en utmärkande företrädare för den senare. Inom kulturlivet och i samhällsdebatten är de flesta vänster eller mitten. Det är lika självklart för dem alla att i allmänhet stödja demokraterna i USA och i synnerhet visa upp en enig hållning mot republikanerna, i synnerhet MAGA-rörelsen.

Bland främst högerväljarna, som är många till antalet men färre i den offentliga debatten, finns katoliker som lyssnar på Vatikanen och påven Leo XIV och påverkas av den senare. Denne har på ett starkt sätt formulerat klassiska katolska synpunkter på krig och fred och på ansvaret mot världens svaga och utsatta. Därför har han också öppet kritiserat Donald Trump för invasionen i Iran och attacken mot Venezuela. Det har lett till hårda reaktioner från Trumps sida och igår besökte USA:s utrikesminister Marco Rubio påven i Rom för att gjuta olja på vågorna. Katolikerna är en stark väljargrupp i USA och den har ofta röstat republikanskt. För Trumpadministrationen är det viktigt att inte förlora dessa väljare till höstens mellanårsval.

Den franska konservativa opinionen anser sig ha stöd från påven. Krig är ett medel som endast bör tillgripas i undantagsfall. Så har Leo XIV sagt. Han har också talat om att hjälpa fattiga människor i fattiga länder. Omsorgen om de svaga är central i katolsk sociallära vilket inte innebär öppna gränser. De katolska konservativa i Frankrike är starkt kritiska mot den stora invandring som fortfarande pågår in till landet och som försvagar den västerländska kulturen och identiteten. De kan däremot inte motarbete viss invandring av lidande människor från andra kontinenter och de kan inte motsätta sig hjälparbete i utsatta områden i världen.

För franska katoliker är Leo XIV inte som för Donald Trump en vänsterorienterad påve som vill ge Iran rätten till kärnkraft och hota västerlandet från islamistisk erövring. Den franska opinionen är kritisk mot Trump men också mot en uppdelning av världen i onda och goda utifrån vissa, motstridiga, ideologiska utgångspunkter. Det handlar för dem om respekt för människovärdet och en vilja att i det längsta avstå från kriget med sina fasor. Utvecklingen i Mellanöstern visar också hur svårt det är att stoppa ett krig som börjat och hindra att det sprider sig.

Igår kväll tillkännagav Det Okuvade Frankrikes ledare, Jean-Luc Mélenchon sin kandidatur till presidentvalet nästa vår. Det var inte oväntat men ger ändå anledning till reflektioner. Blir han vänsterns kandidat? Kommunister, gröna, röda socialister och rosa socialdemokrater är alla i ett tillstånd av oklarhet i ställningstagandena både i politikens strategi och innehåll.

Jean-Luc Mélenchon stiger fram i ett högst bekymmersamt läge i republiken Frankrike. På denna blogg har jag upprepade gånger lyft de olika sidorna av den franska krisen. Den är politisk, ekonomisk, social, etnisk och kulturell. Landet är inte minst delat i befolkningsgrupper som inte tål varandra. En presidents roll är att tala för hela folket. Sådan är tanken med den femte republikens konstitution. Så tänkte General de Gaulle när han betonade vikten av en presidentfunktion, vald av folket i direktval och vid annan tidpunkt än valet till nationalförsamlingen. Nu frågar sig alla vem av de aktuella kandidaterna som är trovärdig i denna roll.

Jean-Luc Mélenchon är definitivt inte en man med förmåga och vilja att ena ett folk. Han är till sin läggning och till sina åsikter raka motsatsen. Med honom som president kommer sannolikt tre fjärdedelar av befolkningen att se honom som en farlig ledare utan legitimitet. Han är inte populär hos folket bara för att han i en andra valomgång skulle vinna med 51 procent mot 49. Skulle han vinna är det mot en företrädare för en ytterhöger som i så fall anses ännu mer marginaliserad i det politiska landskapet. Den politiska krisen är så pass djup att människor kan komma att i en första valomgång rösta på ytterligheterna och placera politiker som François Hollande, centerpolitikern Édouard Philippe eller en högerkonservativ kandidat som Bruno Retailleau utanför den andra och avgörande valomgången.

Mélenchon har vissa utsikter att gå till en andra valomgång och då ställas mot Marine Le Pen eller Jordan Bardella. Han är avskydd av de flesta partier och väljare utanför den radikala vänstern. Men hur kommer de andra partierna till vänster att rösta? Hur rekommenderar Socialistpartiets ledning sina väljare att rösta i en sådan slutomgång? De satt för bara ett knappt år sedan i en form av folkfront med Det Okuvade Frankrike, Kommunistpartiet och De Gröna. Kan de råda sina väljare att nu välja huvudfienden Nationell Samlings kandidat? Knappast.

Samma resonemang kan föras kring stora delar av mitten, bland de politiker och väljare som i presidentvalen 2017 och delvis 2022 stött den progressive Emmanuel Macron. Ingen av dessa politiker som nu lär ställa upp i presidentvalet, sådana som förre macronisten och premiärministern Gabriel Attal eller mittens starkaste kort för närvarande, Édouard Philippe, kan stödja någon som de i alla år skytt som pesten, en kandidat med historiska band till grundaren Nationella fronten, Jean-Marie Le Pen. Tvärtom har den så kallade republikanska pakten hållit i alla år, även under valet till nationalförsamlingen 2024. Så sent som för två år sedan drog alla partier en röd linje mot Nationell Samling och valde att stödja Det Okuvade Frankrike i olika nationella och lokala val om ett sådant ställningstagande hindrade ytterhögern från att vinna i en valkrets.

Den breda mitten från Nicolas Sarkozy till François Hollande under de första femton åren av detta sekel har krympt så mycket att denna mitt inte längre kan styra det politiska spelet. Nu kan den smala mitten tvingas välja om den vill stödja Mélenchon eller den kandidat som Nationell Samling ställer upp med.

Frågan är om nästa års presidentval utvecklas i den riktningen. Mycket, väldigt mycket, kan hända i fransk politik på ett år. Det är viktigt att vara försiktig i sina förutsägelser. Om det skulle bli en kamp mellan ytterhöger och yttervänster kommer det att stå mellan det folkliga Frankrike av infödda fransmän och invandrare i utanförskap, stöttade av en radikal vänster, inte minst bland ungdomar. Det rör sig om stora grupperingar i samhället i mer eller mindre oförsonlig motsättning till varandra. Och mittemellan står den välbärgade medelklassen och oroas över utvecklingen. De som vårdar upplysningstiden och republikens traditionella mer progressiva värderingar. De som finns i näringslivets topp men framför allt inom makteliten i statsapparaten i Paris. De som haft makten i så många år men nu oroas starkt av skakningarna i samhället. De som rimligen nu gör allt som står i deras makt för att hindra att deras överordnade ställning ska rubbas. Kanske hittar de en väg att hindra Le Pen eller Jordan Bardella att möta Jean-Luc Mélenchon i presidentvalets andra omgång. Frågan är hur de ska bära sig åt för att lyckas i den uppgiften.

Samma debatt rasar, förefaller det, i många västländer. I varje fall är det uppenbart att opinionen i Frankrike, liksom i Sverige, delas mellan försvarare och kritiker av public service. Ett utskott i den franska nationalförsamlingen under ledning av högerpolitikern Charles Alloncle, så kallade rapportör i utskottet, har rivit upp starka känslor i mediavärlden. Alloncle angriper public service med starka ord och har lyckats reta upp en rad mediapersonligheter som kallats till förhör. Om en vecka görs rapporten offentlig.

Rapporten lär innehålla förslag på att minska budgeten för public service med en miljard euro från 4 till 3. Siffror som ännu är högst osäkra. Det lär också stå i rapporten att public service-bolaget France Television bör lägga ner en ungdomskanal och slå ihop flaggskeppet France 2 med den smalare samhällskanalen France 5. Det som är anmärkningsvärt är att ledamöterna i utskottet varit högst oense om rapporten borde censureras eller inte. Majoriteten för att släppa rapporten var minimal, 12 mot 10 och ett mindre antal nedlagda röster, främst från företrädare för mitten. Fördelningen av rösterna i det valet följde i stor utsträckning partilinjerna från höger till vänster. Tanken att censurera ett offentligt och tv-sänt utskottsarbete med en mångfald utrfrågningar är förvånande för att inte säga chockerande. Men oron över att rapportens förslag kommer att leda till påverkan i negativ riktning för public service är säkert stor. Många mitten- och vänsterpolitiker och företrädare för mainstreammedia upplever att rapporten kommer att visa sig ha dåligt inflytande på traditionella mediearbete.

Inte oväntat har utfrågningarna som pågått i flera månader fått stor uppmärksamhet i Frankrike, inte minst i media. Tidningen Le Monde som är det klassiska organet för det franska etablissemanget i Paris har särskilt i en video på Youtube tryckt på att denna rapport är en del i ytterhögerns valkampanj och att den unge Alloncle, invald i nationalförsamlingen 2025, gjort dessa utfrågningar till en egen personvalskampanj.

Högern jublar. Det gäller ytterhögern förstås men också den mer moderata högertidningen Le Figaro stämmer in i hyllningskören av Charles Alloncle. För högern är public service en del av vänstern och sannolikt minst lika hotande mot en valseger för Nationell Samling och andra höger- och ytterhögerpartier.

Det är nu mindre än ett år till nästa presidentval. Det är ännu inte klart vilka dagar det blir. Säkert är att första valomgången sker den 11 eller 18 april och den andra antingen den 25 april eller 2 maj. Det ska normalt vara två veckor mellan valomgångarna. Sker valet den 11 och 25 april blir det mycket tidigt. Normalt avgörs andra valomgången någon vecka eller två in i maj månad.

Hur det än blir med datum är det klart att valet närmar sig i tid. Det är ett ödesdigert val eftersom det mycket väl kan leda till att kandidater från partier långt till vänster och höger positionerar så väl att motsvarande politiker från Socialistpartiet, mittenpartierna och Republikanerna inte når den andra valomgången. Om detta pratas det redan. Hur skulle det te sig om Jean-Luc Mélenchon och Marine Le Pen eller Jordan Bardella möts i den avgörande valomgången? Hur röstar då de väljare som stött till exempel den avgående presidenten Emmanuel Macron?

Kampen om väljarna sker på så många sätt. Viktigt är att ha kontroll över medierna. En stor strid rasar just nu inom ett utskott i parlamentet där mediernas och särskilt public services affärer och politiska profil granskas. Konflikterna är stora. Förhör med mediefolk har letts av en politiker som står den profilerade högern nära och hela hans förhörsmetod har i så hög grad stört vänstern att den vill stoppa publiceringen av rapporten. Rapporten saknar, menar vänstern, all trovärdighet.

På motsvarande sätt görs propåer om att dra in rättigheter för en tv-kanal som CNews som ägs av en av Frankrikes rikaste män och som profilerat sig som tydligt höger. Många skulle kalla kanalen för extremhöger. Delar av den mer välutbildade urbana opinionen håller för näsan. CNews har en framträdande ställning bland Frankrikes så kallade nyhetskanaler som många fransmän tittar på och vidarebefordrar mycket information men också delvis vinklade berättelser om politik i dess bredaste mening.

Utgången i ett val påverkas i alla västliga demokratier av hur medierna beskriver politikerna och inte minst vilka ämnen och vinklar som medierna tar upp i sin rapportering. Enkelt uttryck: En kanal som CNews lyfter fram problem invandring och brottslighet. Andra mer vänsterlutande kanaler har istället fler reportage om klimatkrisen.

Valet 2027 kommer att bevakas på alla möjliga sätt i Frankrike och utgången anses avgörande för hur landet kommer att se ut och fungera efter valdagarna. För närvarande lanseras olika kandidater.  Senare blir det primärval och så inträffar en rad oförutsägbara händelser innan valkampanjen når sitt slutskede i april nästa år. På min blogg ska jag försöka rapportera om allt det som händer.