Lindbom på franska

Det är inte självklart att alla partiledare drömt om att få posten i täten för sina medlemmar och väljare. En och annan har tagit uppdraget efter mycken tvekan. Vi minns från Sverige hur mycket övertalning som krävdes för att få Stefan Löfvén att ta rollen som ledare för Socialdemokraterna 2012. Alla politiker drömmer inte varje dag om att ta på sig ledartröjan.

Franska presidentkandidater brukar brinna av lust att stiga in i Elyséepalatset och regera landet som en monarkiserad president. För närvarande, knappt ett år före valet, är de över trettio. Flera brinner mer än andra för uppdraget men viljan finns hos de mest framgångsrika.

Vägen till palatset nära Concordeplatsen i centrala Paris är inte rak och enkel. Det krävs pengar. Det talas om uppemot 20 miljoner euro för att ta sig genom båda valomgångarna. En valrörelse är en väg kantad av konflikter som kan knäcka även den med starkaste psyke. Och viljan att verkligen bli president måste vara så stark att det motiverar de svåraste fysiska och psykiska utmaningar.

Nicolas Sarkozy frågades ut ett år före presidentvalet 2007 av den kände tv-journalisten Alain Duhamel om han någon gång när han rakade sig på morgonen funderade på att bli Frankrikes näste president. ”Inte bara när jag rakar mig”,  blev svaret. Sarkozy var sannolikt närmast besatt av viljan att vinna detta val och han lyckades också. Alain Duhamels bror Patrice, också en mycket känd och erfaren tv-journalist, påstår i dag att en av vänsterns kandidater, och en av de mest omtalade, Raphaël Glucksmann inte har den viljan.

Glucksmann är i dag ledamot i EU-parlamentet och skapare av partiet Place Publique. Han står nära Socialistpartiet men har en delvis annorlunda profil. Han står längre från Det Okuvade Frankrike och Jean-Luc Mélenchon och i grunden motståndare till en folkfront med alla fyra vänsterpartierna. Hans eget parti har inte någon betydelse i sig utan fungerar mer som en organisation för Glucksmann själv. Denne intellektuella politiker, vars pappa varit en berömd fransk filosof, har en profil som passar väljare med progressiva idéer i den urbana miljön. Han är grön, feministisk, kulturradikal och proeuropé. Han står däremot långt ifrån Palestinavänstern ideal.

Frågan är om han drömmer om att bli president som Sarkozy. Patrice Duhamel tycks inte tro det och det finns en tveksamhet i hans sätt att lansera sig inför valet nästa år. Det är visserligen tidigt i valrörelsen. Än så länge är antalet kandidater många och väljarna har inte börjat att på allvar intressera sig för valet. Ändå är det något vagt över honom. Han är som sagt intellektuell och talar väl om idéer men orkar han bry sig om det vardagliga slitet kring sakfrågorna, också dem som väljarna men kanske inte han tillmäter stor betydelse?

Antalet seriösa kandidater till vänster i politiken är många. Jean-Luc Mélenchon är som en furie och kommer att slåss till sista blodsdroppen för att vinna så många vänsterväljare som möjligt. Édouard Philippe och Gabriel Attal från mitten kommer inte att tillåta Glucksmann att ta väljare som tidigare röstat på Macron. Socialistpartiet besitter sedan många decennier en valmaskin som kommer att spela roll och om François Hollande ställer upp blir den före detta presidenten en svår motståndare.

Politik är att vilja, sa Olof Palme på sin tid. Det är ett understatement när det gäller franska presidentkandidater. Många av dem kommer att göra allt, verkligen allt, för att vinna. Den som bländar genom sina tal och subtila tankar lär få svårt när de som kan betecknas som doers sluggar sig fram mot segern. Raphaël Glucksmann är en intressant person och en politiker att respektera men har han samma järnvilja som de andra?

I dag på eftermiddagen begravdes den 11-åriga flickan Lyhanna i Fleurance i södra Frankrike. Hon utsattes för ett pedokriminellt brott som skakat om fransmännen och som nu också blir föremål för omfattande diskussioner och utredningar i media men inte minst inom regeringen och rättsväsendet. Jag hänvisar här också till mitt förra inlägg i bloggen.

Det finns all anledning att förstå den upprördhet som uttrycks hos fransmännen. Detta är inte ett enskilt fall utan öppnar för insikter om en total oförmåga hos polis, åklagare och domare att ens komma i närheten av att lösa alla de fall av våldtäkt på barn som förekommit under de senaste åren. Frankrike har en svag representation av jurister som arbetar med denna typ av ärenden, bara en tredjedel av antalet per 100 000 invånare som medianvärde inom EU. Detta är förstås en förklaring till att så många fall förblir olösta och istället hamnar som dokument i ett plåtskåp hos någon myndighetsperson. Detta är en sida av saken. Fallen är så många fler än antalet utredare.

Kritiker menar att allt inte handlar om antal. Det finns de som hävdar att ärendena inte sköts på rätt sätt. Kritiker påstår att hela rättssystemet i Frankrike är ålderdomligt och inte använder moderna redskap och inte processas genom moderna kommunikationskanaler. När advokater kritiserar utredarnas och domstolarnas sätt att driva dessa fall till domar kommer en rad anmärkningar fram. Mycket sker långsamt och omständligt. Det verkar, enligt en advokat i tv, som om inte ens telefonen används i den omfattning som vore rimligt.

Alla regeringar pressas av antalet brott som begås inom alla sektorer. Det sägs från alla presidenter, premiärministrar och justitieministrar att alla brott är prioriterade. När ett vidrigt fall lyfts fram i media kommer den typen av ärenden att lyftas upp tills ett annat fall inom ett annat brottsområden får fokus i tv och tidningar. Då blir den frågan prioriterad.

Arlette Chabot, en erfaren politisk kommentator i en av tv-kanalerna, konstaterade torrt i en sändning att nuvarande regering kommer att föreslå en kraftigt ökad resurstilldelning före nästa presidentval men att den kommer att justeras neråt på grund av partiers olika prioriteringar. Allt pekar på att den här typen av frågor i den politiska processen handlar om pengar när den istället är så mycket mer komplex. Och pengar är dessutom något som den franska staten saknar. Budgetunderskottet ökar ständigt. Den franska krisen som alla talar om är bara till viss del en fråga om en regerings avsaknad av ekonomiska medel.

Frankrike har gått in i en juridisk kris som skakar om regeringen, rättsväsendet och upprör medborgarna. En av flera kriser i det franska samhället har exploderat, nämligen de franska domstolarnas oförmåga att döma i våldsbrott mot barn.

En 11-årig flicka vid namn Lyhanna har alltså våldtagits och mördats av en pedokriminell som uppenbarligen redan före fallet med Lyhanna utsatt andra barn för grova övergrepp. Rättsväsendet har inte klarat av att hantera dessa fall. Mannen har fortsatt varit på fri fot och kunnat utföra nya dåd. Det sägs att det rör sig om 70 000 brott mot barn som är ouppklarade och vars dokument ligger i stängda skåp hos utredare inom polis- och åklagarväsendet.

Krisen är uppenbarligen enorm. Det är ingen som tror att åklagare inte tar brotten på allvar. Det är resurserna som är långt ifrån tillräckliga och kanske beror det på dålig samordning och allmän ineffektivitet som lett till denna eftersläpning. Gärningsmän går fria, barn och föräldrar ropar ut sin förtvivlan.

Justitieminister Gérald Darmanin försöker att skaffa sig kontroll över situationen. Han begär nu att rättsväsendet går igenom alla fall som är ouppklarade och dömer före den 14 juli, Frankrikes nationaldag. Macron samlar i morgon berörda ministrar för att göra sitt yttersta för att komma tillrätta med alla brister som uppdagades genom mordet på Lyhanna.

Detta plötsliga försök att på kort tid lösa ett gammalt problem tycks för alla utomstående vara helt orimligt att genomföra. Polis och åklagares arbetsbörda inskränker sig naturligtvis inte bara till den här typen av brott. Frankrike har en växande kriminalitet med allt större gängbrottslighet. Våldsbrott i allmänhet, narkotikahandeln som flyttar in i fler städer och upplopp som senast efter Paris Saint-Germains seger över Arsenal i Champions League-finalen. Oroligheterna och våldet på gatorna i Paris och andra städer i Frankrike efter matchen – som för övrigt spelades i London – krävde stora polisinsatser i olika städer i landet.

Kriminologen Alain Bauer konstaterade i tv-kanalen LCI ikväll att polisen ännu klarar att skydda institutionerna men inte att skydda individer utsatta för brott. Gärningsmän med de mest vidriga brott som pedokriminalitet slipper straff därför att inga domstolar har resurser till att döma på grundval av tillräckliga bevis. Fransmännen accepterar inte den situation som nu har kommit i ljuset. Därför är regeringen uppskakad; naturligtvis av brotten som begåtts men också av det krisläge för franska rättsväsende som affären med Lyhanna avslöjat för allmänheten.

Igår kväll dog Bernadette Chirac i en ålder av 93 år. Hon var änka efter president Jacques Chirac som regerade 1995-2007. Hon var engagerad hustru och mor till de två döttrarna men hade framförallt en rad uppdrag inom såväl den regionala politiken och i det civila samhället i stort. Hon stod politiskt till höger om sin man som trots att han representerade högern i Frankrike ändå hade en åskådning som var socialkonservativ, nästan socialdemokratisk. Han var inte heller sprungen ur en adlig familj som hon och inte heller aktiv, troende katolik som hon.

Bernadette Chirac spelade en roll i de inre kretsarna av det högerparti som i dag kallas Republikanerna. Hon agerade i kulisserna för vilka politiker som hennes man skulle omge sig med. Jacques Chirac kom att starkt misstro sin efterträdare Nicolas Sarkozy. Bernadette arbetade hårt för att minska konflikten mellan de båda och ena dessa två falanger inom partiet. Sarkozys position till höger om maken Jacques tilltalade henne.

Bernadette Chirac hade en god utbildning. Hon träffade sin man på elitskolan Sciences Po i Paris, även om hon senare lämnade skolan utan examen för att gifta sig och stötta sin man i hans politiska karriär. Hon representerade en generation kvinnor som i en mening levde genom sina män men som i den rollen gjorde viktiga politiska insatser. Hon fick också så småningom en tung förtroendevald position i en fransk region.

De franska presidentfruarna under femte republiken har för det mesta varit karaktärer med inflytande i samhället. General de Gaulles hustru var tillbakadragen och ägnade sig huvudsakligen åt familjen. Alla övriga har haft egna karriärer eller spelat en politisk roll som hustrur till presidenterna. Det gäller inte minst Brigitte Macron som anses ha ett betydande inflytande i Elyséepalatset även om hon inte utåt ger politiska uttalanden. Det skulle inte heller accepteras av franska folket.

Kommunalvalet i Frankrike i mars i år signalerade en viktig förändring som pågår kontinuerligt i fransk politik. I de utsatta förorterna stärker den yttersta vänstern sin ställning. Sju kommuner med en befolkning på mer än 30 000 invånare styrs numera av Det Okuvade Frankrike. Största framgången fick rörelsen i Parisregionens nästa största stad, Saint-Denis med cirka 150 000 invånare, där den nye borgmästaren Bally Bagayoko uppnådde mer än 50 procent av rösterna redan i den första valomgången. Valdeltagandet var lågt som i alla utsatta förortsområden men resultatet är ändå tydligt. Det okuvade Frankrike går framåt i den här typen av fattiga och invandrardominerade kommuner.

Det har skrivits mycket om det fotarbete som valarbetare genomfört för att stärka rörelsens ställning i dessa folkliga kommuner. Le Figaro har gjort ett längre reportage i Lille, i Montpellier och Saint Denis och funnit hur metodiskt valarbetarna gått till väga. De söker upp väljarna, gata för gata, ser till att deras adresser stämmer med officiella uppgifter och att de har rätt officiella papper för att kunna gå och rösta. De organiserar fester och umgås med dem som bor även i de mest svårtillgängliga kvarteren. Det finns områden i dessa kommuner där andra partier inte vill befinna sig av rädsla för mobbning, stenkastning eller annat som är obehagligt. För högern och mitten är det som att ge sig in i ett fiendeland men även socialisterna drar sig för att göra valbesök i vissa områden. Det Okuvade Frankrike däremot är en del av dessa kommuners sociala liv.

Det har uppmärksammats i ett flera reportage och i tv-kanaler om hur drogförsäljare i Saint-Denis gjort påverkande insatser för Bally Bagayoko. Hans förslag om att beröva den lokala polisen sina tjänstevapen har setts som positivt och rimligen varit en anledning till att just dessa personer också engagerat sig i valrörelsen.

Det framkommer i reportaget i Le Figaro hur Det Okuvade Frankrike blivit en allierad till människor i dessa förorter. Misstron och även hatet mot de andra partierna är stort. Det Okuvade Frankrike utnyttjar detta genom att öppet stödja en politik som i namn av Det nya Frankrike vill stärka invandrarnas kommuniteter men också visa hur de på sikt kan bli en dominerande kraft i landet. Jean-Luc Mélenchon har i tal förklarat hur samhällen förändras historiskt med ny invandring och nya befolkningsgrupper. Han håller upp bilden för dessa invandrare att i framtiden kan de bli en dominerande faktor i Frankrike.

Ju mer Det Okuvade Frankrike driver på budskapen om det nya Frankrike och dess konsekvenser och lyckas vinna val i förorter desto oroligare blir den traditionella delen av befolkningen. Det gäller etablissemanget och det gäller Nationell Samling och deras väljare. I helgen skedde upplopp i flera franska städer efter fotbollslaget Paris Saint-Germains seger i Champions League-finalen. Jordan Bardella pekade på att bara hans parti kan bringa ordning i ett land som ofta drabbas av den här typen av kravaller. Han behöver inte ens säga ordet invandrare. Han får inte heller några indignerade frågor från mediekanalernas journalister som till största delen i sina åsikter representerar mitten i fransk politik.

Det Okuvade Frankrike tar lugnt på det faktum att stora delar av politiker- och medieetablissemanget rasar mot vissa uttalanden från dess ledare. Rörelsens bygger från grunden, från dem som känner sig utestängda från övriga samhället. Där finns kraften och raseriet. Det kan räcka långt när Mélenchon driver sin valrörelse för presidentvalet om ett år. Det är på ytterkanterna som den politiska viljan verkar vara som störst och möjligen ännu större runt Det Okuvade Frankrike än runt Nationell Samling.