Lindbom på franska

Frankrike har inte sedan 1947 upplevt så höga temperaturer och ändå är årets värmeböljor så mycket kraftfullare än någonsin tidigare. I en liten by i mellersta delen av landet uppmättes igår 43,5 grader och överallt i landet ligger temperaturen på 40 grader eller mer. Dessa värmerekord diskuteras förstås bland alla boende i landet, inte minst i media men också i regeringen.

Premiärminister Sébastien Lecornu meddelade i dag att fyrtio personer avlidit genom drunkning sedan en knapp vecka tillbaka. Människor söker svalka men hanterar vattnet illa. Paniken är särskilt stor hos äldre och bland människor med fysiska besvär. Även geografiska områden som normalt skyddas mot den extrema värmen är numera berörda. En journalist rapporterade i dag under lunchtid från Caen i Normandie som slår värmerekord med 40 grader. I kuststäderna i detta nordliga departement är aldrig temperaturerna så höga. Vid Normandies och Bretagnes kuster upplever människor normalt sett svalka. Där är sällan varmare än 25 grader.

TV:s meteorologer brukar stå vid sina kartor och glittra med ögonen så fort de uttalar orden sol och värme, temperaturer över det normala och pekar på solar på väderkartorna. Detta yrkesfolk verkar alltid tro att alla tittare är semesterfirare som ligger på badstränder under parasoller i baddräkt med paraplydrinkar i händerna. De verkar aldrig tänka på alla dem som arbetar i städerna eller på bönderna som ser sina åkrar brunfärgas av torkan. Nu, i dessa dagar kommer de till tv-kanalernas panelbord och får förklara hur kritiskt läget är. Det visar sig att flera av dem faktiskt kan mer än glittra med ögonen. De konstaterar att Frankrike är i ett utsatt läge i sin tempererade zon och att temperaturökningarna blir mer kritiska i ett sådant område än i exempelvis norra Afrika. Ju närmare polerna, desto mer kritisk är uppvärmningen. Jag vet ju inte om de har rätt men dessa väderuttolkare talar i övertygande ton.

Det finns förstås alltid en gräns för människans förmåga att utstå värme och den påverkas av hur det brukar vara i det geografiska område hon bor. I Sverige tycks paniken hos folk väckas när termometern tar sig över tjugo grader. Trettio grader är sällan något problem för fransmännen men varmare än så bör det inte bli innan de suckar, stönar och – klagar på regeringen. Den senare och framförallt den sittande presidenten får skulden för allt. Klimathöjningarna är sannolikt ett allomfattande problem i vår tid som jordens alla folk måste ta ansvar för men nog går det att peka ut Macron som ansvarig också för detta plågsamma tillstånd.

Presidentvalet 2027 kommer sannolikt att påverkas av fransmännens ekonomiska standard. Undersökningsföretaget Ifop har nya siffror som visar att människor upplever att deras levnadsvillkor försämras.

Inflationen har ökat, arbetslösheten likaså. Det finns ekonomiska variabler som förklarar att fransmännen fått det sämre under de senaste åren. Nu visar det sig i en ny undersökning att nästan två tredjedelar anser att svångremmen fått dras åt bara under detta år. En drygt 60 procent anser att de tvingats avstå mer från det goda i tillvaron som att göra utflykter eller gå på restaurang. Det är en subjektiv känsla men alltså kopplad också till att ekonomin försämrats i landet. På något sätt måste också statens ökade budgetunderskott påverka människors välfärd. Staten lånar allt mer till välfärden men tvingas ändå att strama åt på kostnadssidan.

Billiga restauranger erbjuder mer kyckling som är en billigare vara att framställa än oxkött och även fläsk. Folk uppskattar att priset sänks. Endast en tredjedel av befolkningen motsätter sig dessa initiativ och konstaterar att lägre priser på restaurangerna innebär lägre kvalitet på de rätter som erbjuds.

Den som följer franska samhällsförhållanden regelbundet har inte svårt att se hur dessa mätresultat som Ifop presenterar också avslöjar var gränsen går mellan rika och fattiga i landet och mellan skilda politiska grupperingar. Ungefär en tredjedel berörs inte av den ekonomiska krisen som växer i landet. Denna dryga tredjedel överensstämmer rätt väl med den andel som stöder mittenblocket och den moderata högern inom politiken.

Jag har skrivit om det tidigare. Det folkliga Frankrike röstar på nationalisterna till höger och på ytterkantsvänstern. Dessa partier har inte prövats i regeringsställning ännu och talar också i folkliga gruppers namn. Typiskt nog gick Marine Le Pen ut häromdagen och lovade stora statliga satsningar på en klimatisering av offentliga miljöer och institutioner och bostäder där de mest prekära befolkningsgrupperna bor och verkar. Frankrike genomlider denna sommar svåra värmeböljor med temperaturer över 40 grader i skuggan.

Ytterkantspartierna gör förstås ofta populistiska utspel som inte tar hänsyn till statens förmåga att betala för sådana satsningar. Samtidigt är det uppenbart att stora grupper i samhället plågas av ökad fattigdom och att dessa grupper inte upplever sig sedda av regeringarna och av det så kallade etablissemanget. En tredjedel av befolkningen klarar av att ekonomiskt lösa sina behov. Två tredjedelar gör det inte och uppfattar sig som åsidosatta av dem som för närvarande och sedan decennier haft makten. Det får politiska konsekvenser.

Det är inte självklart att alla partiledare drömt om att få posten i täten för sina medlemmar och väljare. En och annan har tagit uppdraget efter mycken tvekan. Vi minns från Sverige hur mycket övertalning som krävdes för att få Stefan Löfvén att ta rollen som ledare för Socialdemokraterna 2012. Alla politiker drömmer inte varje dag om att ta på sig ledartröjan.

Franska presidentkandidater brukar brinna av lust att stiga in i Elyséepalatset och regera landet som en monarkiserad president. För närvarande, knappt ett år före valet, är de över trettio. Flera brinner mer än andra för uppdraget men viljan finns hos de mest framgångsrika.

Vägen till palatset nära Concordeplatsen i centrala Paris är inte rak och enkel. Det krävs pengar. Det talas om uppemot 20 miljoner euro för att ta sig genom båda valomgångarna. En valrörelse är en väg kantad av konflikter som kan knäcka även den med starkaste psyke. Och viljan att verkligen bli president måste vara så stark att det motiverar de svåraste fysiska och psykiska utmaningar.

Nicolas Sarkozy frågades ut ett år före presidentvalet 2007 av den kände tv-journalisten Alain Duhamel om han någon gång när han rakade sig på morgonen funderade på att bli Frankrikes näste president. ”Inte bara när jag rakar mig”,  blev svaret. Sarkozy var sannolikt närmast besatt av viljan att vinna detta val och han lyckades också. Alain Duhamels bror Patrice, också en mycket känd och erfaren tv-journalist, påstår i dag att en av vänsterns kandidater, och en av de mest omtalade, Raphaël Glucksmann inte har den viljan.

Glucksmann är i dag ledamot i EU-parlamentet och skapare av partiet Place Publique. Han står nära Socialistpartiet men har en delvis annorlunda profil. Han står längre från Det Okuvade Frankrike och Jean-Luc Mélenchon och i grunden motståndare till en folkfront med alla fyra vänsterpartierna. Hans eget parti har inte någon betydelse i sig utan fungerar mer som en organisation för Glucksmann själv. Denne intellektuella politiker, vars pappa varit en berömd fransk filosof, har en profil som passar väljare med progressiva idéer i den urbana miljön. Han är grön, feministisk, kulturradikal och proeuropé. Han står däremot långt ifrån Palestinavänstern ideal.

Frågan är om han drömmer om att bli president som Sarkozy. Patrice Duhamel tycks inte tro det och det finns en tveksamhet i hans sätt att lansera sig inför valet nästa år. Det är visserligen tidigt i valrörelsen. Än så länge är antalet kandidater många och väljarna har inte börjat att på allvar intressera sig för valet. Ändå är det något vagt över honom. Han är som sagt intellektuell och talar väl om idéer men orkar han bry sig om det vardagliga slitet kring sakfrågorna, också dem som väljarna men kanske inte han tillmäter stor betydelse?

Antalet seriösa kandidater till vänster i politiken är många. Jean-Luc Mélenchon är som en furie och kommer att slåss till sista blodsdroppen för att vinna så många vänsterväljare som möjligt. Édouard Philippe och Gabriel Attal från mitten kommer inte att tillåta Glucksmann att ta väljare som tidigare röstat på Macron. Socialistpartiet besitter sedan många decennier en valmaskin som kommer att spela roll och om François Hollande ställer upp blir den före detta presidenten en svår motståndare.

Politik är att vilja, sa Olof Palme på sin tid. Det är ett understatement när det gäller franska presidentkandidater. Många av dem kommer att göra allt, verkligen allt, för att vinna. Den som bländar genom sina tal och subtila tankar lär få svårt när de som kan betecknas som doers sluggar sig fram mot segern. Raphaël Glucksmann är en intressant person och en politiker att respektera men har han samma järnvilja som de andra?

I dag på eftermiddagen begravdes den 11-åriga flickan Lyhanna i Fleurance i södra Frankrike. Hon utsattes för ett pedokriminellt brott som skakat om fransmännen och som nu också blir föremål för omfattande diskussioner och utredningar i media men inte minst inom regeringen och rättsväsendet. Jag hänvisar här också till mitt förra inlägg i bloggen.

Det finns all anledning att förstå den upprördhet som uttrycks hos fransmännen. Detta är inte ett enskilt fall utan öppnar för insikter om en total oförmåga hos polis, åklagare och domare att ens komma i närheten av att lösa alla de fall av våldtäkt på barn som förekommit under de senaste åren. Frankrike har en svag representation av jurister som arbetar med denna typ av ärenden, bara en tredjedel av antalet per 100 000 invånare som medianvärde inom EU. Detta är förstås en förklaring till att så många fall förblir olösta och istället hamnar som dokument i ett plåtskåp hos någon myndighetsperson. Detta är en sida av saken. Fallen är så många fler än antalet utredare.

Kritiker menar att allt inte handlar om antal. Det finns de som hävdar att ärendena inte sköts på rätt sätt. Kritiker påstår att hela rättssystemet i Frankrike är ålderdomligt och inte använder moderna redskap och inte processas genom moderna kommunikationskanaler. När advokater kritiserar utredarnas och domstolarnas sätt att driva dessa fall till domar kommer en rad anmärkningar fram. Mycket sker långsamt och omständligt. Det verkar, enligt en advokat i tv, som om inte ens telefonen används i den omfattning som vore rimligt.

Alla regeringar pressas av antalet brott som begås inom alla sektorer. Det sägs från alla presidenter, premiärministrar och justitieministrar att alla brott är prioriterade. När ett vidrigt fall lyfts fram i media kommer den typen av ärenden att lyftas upp tills ett annat fall inom ett annat brottsområden får fokus i tv och tidningar. Då blir den frågan prioriterad.

Arlette Chabot, en erfaren politisk kommentator i en av tv-kanalerna, konstaterade torrt i en sändning att nuvarande regering kommer att föreslå en kraftigt ökad resurstilldelning före nästa presidentval men att den kommer att justeras neråt på grund av partiers olika prioriteringar. Allt pekar på att den här typen av frågor i den politiska processen handlar om pengar när den istället är så mycket mer komplex. Och pengar är dessutom något som den franska staten saknar. Budgetunderskottet ökar ständigt. Den franska krisen som alla talar om är bara till viss del en fråga om en regerings avsaknad av ekonomiska medel.

Frankrike har gått in i en juridisk kris som skakar om regeringen, rättsväsendet och upprör medborgarna. En av flera kriser i det franska samhället har exploderat, nämligen de franska domstolarnas oförmåga att döma i våldsbrott mot barn.

En 11-årig flicka vid namn Lyhanna har alltså våldtagits och mördats av en pedokriminell som uppenbarligen redan före fallet med Lyhanna utsatt andra barn för grova övergrepp. Rättsväsendet har inte klarat av att hantera dessa fall. Mannen har fortsatt varit på fri fot och kunnat utföra nya dåd. Det sägs att det rör sig om 70 000 brott mot barn som är ouppklarade och vars dokument ligger i stängda skåp hos utredare inom polis- och åklagarväsendet.

Krisen är uppenbarligen enorm. Det är ingen som tror att åklagare inte tar brotten på allvar. Det är resurserna som är långt ifrån tillräckliga och kanske beror det på dålig samordning och allmän ineffektivitet som lett till denna eftersläpning. Gärningsmän går fria, barn och föräldrar ropar ut sin förtvivlan.

Justitieminister Gérald Darmanin försöker att skaffa sig kontroll över situationen. Han begär nu att rättsväsendet går igenom alla fall som är ouppklarade och dömer före den 14 juli, Frankrikes nationaldag. Macron samlar i morgon berörda ministrar för att göra sitt yttersta för att komma tillrätta med alla brister som uppdagades genom mordet på Lyhanna.

Detta plötsliga försök att på kort tid lösa ett gammalt problem tycks för alla utomstående vara helt orimligt att genomföra. Polis och åklagares arbetsbörda inskränker sig naturligtvis inte bara till den här typen av brott. Frankrike har en växande kriminalitet med allt större gängbrottslighet. Våldsbrott i allmänhet, narkotikahandeln som flyttar in i fler städer och upplopp som senast efter Paris Saint-Germains seger över Arsenal i Champions League-finalen. Oroligheterna och våldet på gatorna i Paris och andra städer i Frankrike efter matchen – som för övrigt spelades i London – krävde stora polisinsatser i olika städer i landet.

Kriminologen Alain Bauer konstaterade i tv-kanalen LCI ikväll att polisen ännu klarar att skydda institutionerna men inte att skydda individer utsatta för brott. Gärningsmän med de mest vidriga brott som pedokriminalitet slipper straff därför att inga domstolar har resurser till att döma på grundval av tillräckliga bevis. Fransmännen accepterar inte den situation som nu har kommit i ljuset. Därför är regeringen uppskakad; naturligtvis av brotten som begåtts men också av det krisläge för franska rättsväsende som affären med Lyhanna avslöjat för allmänheten.