Lindbom på franska

Ingen var förvånad. Igår kväll spelade Paris Saint-Germain final i Champions League mot Arsenal. Visserligen gick matchen i Budapest men hemmaarenan Parc des Princes i sydvästra Paris fylldes med supportrar som jublande kunde se på storbildsskärmar hur deras lag till slut vann på straffar. Sedan bröt bråken ut – trots vinsten – men det skedde inte inne i stadion utan utanför arenan och på Champs Elysées. Över fyra hundra i Frankrike greps av poliser varav nästan tre hundra i Paris. Istället fick supportrarna som befann sig på Parc des Princes stanna kvar för att inte öka trycket på våldet utanför.

Detta är, konstaterar sociologen Jérôme Fourquet i en artikel i Le Figaro, inget ovanligt. Han konstaterar att den relativt nyskapade klubben Paris Saint-Germain dragits med huliganism sedan nittiotalet. Periodvis har konflikten även funnits internt mellan olika grupperingar bland de egna supportrarna. Ofta har det då handlat om vänster- mot högerextremister. Periodvis har laddningen uppstått mellan invandrare och unga män med helfransk bakgrund.

Gårdagskvällens upplopp förefaller ha initierats av våldsamma grupper som tar tillfället i akt att skapa våld när många människor, inte minst ungdomar, rör sig i städerna. Polisen finns alltid på plats och är ett mål för mycket aggression. De står där med sina skyddskläder och masker och gör attacker med batonger och sprider tårgas för att skingra grupper som kastar sten mot bilar eller butiksfönster.

Ett upplopp som igår kväll påminner därför om bråk som uppstår på nationaldagen den 14 juli men också under Halloween och numera även när människor vill dansa och sjunga på den kvällen i juni när solen håller sig uppe som längst. Denna festkväll skapades av  kulturministern på 1980-talet, Jack Lang men har nu spårat ur. Folk vill inte längre sjunga och dansa på gatorna när vissa våldsbenägna ungdomsgrupper rör sig runt omkring dem och förstör.

Våldet finns alltid och traditionen är lång. Om tio år kommer våldet kanske att ta sig andra uttryck. Det intressanta är att så många ungdomar som förefaller långt ifrån att själva utföra våldshandlingar rör sig obesvärat på gatorna när polis och mobben attackerar varandra. Jag tittade på videoklipp igår kväll från Paris. Det såg ut som många inte brydde sig om att de befann sig intill obehagliga våldsscener. Det besvärande är att barnfamiljer inte kan röra sig ute och fira på kvällen. Inte heller de som passerat 30 år. Min drygt 40-åriga dotter valde att inte gå bort på fest igår kväll av rädsla att vid hemgång hamna i en kravallsituation.

Frankrike är landet som kontinuerligt drabbas av våld på gatorna. Det är förstås helt förkastligt men lär sannolikt aldrig kunna hindras. Många pekar i dag på den stora invandringen som orsaken. Den har utlöst de nuvarande våldsinslagen i landet. Dock: utan invandring hade våldet riktat sig mot andra motsättningar. Franska revolutionen var blodig men utan algerier i aktion. Landet är ofta delat i oförsonliga grupper och dessa grupper ser våldet som en del av lösningen på konflikterna.

Efter valet till EU-parlamentet våren 2024 hände något i fransk politik. Presidenten utlyste nyval till nationalförsamlingen och förlorade i det valet alla möjligheter att vara en aktör av betydelse på det inrikespolitiska planet. Valet ledde till att ledamöterna i den nyvalda församlingen delades upp i tre lika stora grupperingar; vänstern, mitten och ytterhögern. Macron förlorade förmågan att genom sin regering driva igenom reformer i parlamentet och han avverkade två nya premiärministrar på kort tid. Den tredje, Sébastien Lecornu, har suttit längre och sitter fortfarande kvar men utan någon som helst förmåga att reformera landet.

Lecornu lyckades med viss försening in på det nya året genomdriva en budget för 2026 men denna budget blev en kompromiss av sällan skådat slag. De besparingar som krävdes för att åtminstone bromsa budgetunderskottet genomfördes aldrig. Nu ägnar sig Lecornu åt att driva en fråga som rör rätten till dödshjälp. Det är i ock för sig en viktig fråga men knappast av stor dignitet i den politiska striden mellan de olika blocken utan snarare en fråga där det förtroendevalda röstar efter sitt samvete.

Regeringen är mer anonym än på länge. Premiärministern är säkert duglig men har en blek framtoning och är något så ovanligt som en ledande politiker utan ambition att bli president. Frankrike lider av stora problem, inte minst ekonomiska. Arbetslösheten stiger men framför allt är budgetunderskottet allt mer skrämmande i sin storlek. Migrationsfrågan klyver befolkningen liksom rättsfrågorna. Polariseringen ökar mellan vänster och höger och mellan olika befolkningsgrupper. Ett splittrat land med några stora grupperingar som inbördes tänker helt olika. En stor grupp av vänsterväljare, inte minst muslimska invandrare, som upplever att de befinner sig i ett utanförskap. En stor grupp som fångats upp av Nationell Samling i städer och byar runt om i landet och som anser att lag och ordning och försvar för det traditionella Frankrike är de viktigaste ämnena inför det kommande presidentvalet. Slutligen en övre medelklass, främst i storstäderna, som i huvudsak röstar på mittenpartier och som tänker mer globalt, mer marknadsekonomiskt och även engagerar sig i de gröna frågorna.

Nationalförsamlingen har efter nyvalet 2024 delats in i tre grupperingar. Dessa motsvaras i hög grad av läget bland väljarna i dag. Hur ska då en president som väljs 2027 samla ett folk som är så splittrat? Det blir en av de avgörande frågor som kommer att sysselsätta politiska kommentatorer och partiernas spinndoktorer under det närmaste året. Fram till dess får Frankrike antagligen leva med en president och en regering som inte förmår agera, inte förmår genomföra betydelsefulla förändringar i landet.

Patrick Bruel är ett stort namn i Frankrike. Han har i decennier varit en riktig stjärna inom show business och uppträtt på de stora scenerna i främst den frankofona världen som sångare men också som komiker i filmer och tv och på teaterscenen. Nu står han inför anklagelser från uppemot ett trettiotal kvinnor som förklarar sig utsatta för olika former av sexuella trakasserier, i vissa fall rena våldtäkter. Bruel nekar till alla anklagelser.

De har blivit flera under de senare åren, dessa berömda män som, oftast lång tid efteråt, blivit utpekade för sexuella brott mot kvinnor. Vi minns Dominique Strauss-Kahn som efter en påstådd våldtäkt mot en hotellstäderska i New York tvingades lämna en politisk karriär som troligen fört honom ända till presidentämbetet efter valet 2012.  Strauss-Kahn. har däremot aldrig blivit dömd i domstol för något av de brott som han anklagats för. En av de stora tv-personligheterna inom fransk nyhetsjournalistik, Patrick Poivre d’ Arvor, blev för några år sedan också anklagad för rader av sexuella trakasserier genom åren.  I hans fall har nittio kvinnor pekat ut honom för sexuella trakasserier i någon form. Inte heller han har blivit dömd i något enda fall. Och nu Patrick Bruel…

Patrick Bruel nekar alltså till alla vittnesmål som än så länge inte presenterats i domstol. En av de mer uppseendeväckande fallen rör hans kontakt med en 16-årig flicka som skedde 1991. Han var då själv 32 år. Flickan är i dag en känd tv-personlighet, Flavie Flamant. Kvinnan säger att Bruel utsatt henne för våldtäkt. Han själv påstår att det rörde sig om en helt vanlig, sexuell relation vilket hon däremot förnekar.

Rader av dessa anklagelser ligger långt tillbaka i tiden vilket gör eventuella rättsliga prövningar omöjliga att genomföra. Det finns dock starka krafter som söker driva fram domar mot kända personer som kan förmodas ha gjort brottsliga handlingar på det sexuella området. Den grävande sajten Mediapart står i centrum i denna affär kring Patrick Bruel som den gjort i en hel del andra spektakulära sammanhang. Mediapart är i Frankrike känd som en enveten grävande grupp av journalister under ledning av Edwy Plenel, i början av sin karriär en drivande redaktionschef på tidningen Le Monde. Mediapart har ett högt anseende i Frankrike men en del bedömare anser att sajten bygger sitt grävande arbete på en politisk agenda som delvis kan ifrågasättas. I fallet med Patrick Bruel handlar det dock mer om att låta kvinnor som vill berätta om sina traumatiska upplevelser får komma till tals.

Affären med Patrick Bruel skakar om Frankrike. Själva misstanken om en smutsig historia kring honom är laddad för ett folk som älskat honom i närmare femtio år. Han är en ikon inom populärkulturen som Patrick Poivre d´Arvor (PPDA) var för nyhetsförmedlingen i tv när det mediet stod på topp decennierna runt sekelskiftet. Och, kan man tillägga, Dominique Strauss-Kahn var för så många fransmän åren före presidentvalet 2012. DSK, som han kallades, sågs av fler än vänsterns väljare som en person med förmågan att föra landet mot en ljusare framtid när ekonomin började krisa och landet tappade i internationellt inflytande.

Historierna med DSK och PPDA visar att män på denna nivå döms hårt i opinionen men frias i domstol. Det kan tolkas på olika sätt. Det är inte osannolikt att detsamma kommer att ske med Patrick Bruel.

Den franska statschefen är president och inte monark. Landet har varit republik sedan 1871 och kommer att så förbli under överskådlig tid. Den femte republikens president är emellertid i vissa avseenden att likna vid en monark i sitt sätt att möta sitt folk. Alla presidenter sedan General de Gaulle har haft som sin övergripande målsättning att tjäna folket, hela folket. Det innebär också att i vår kommunikativa tid är den franska presidenten angelägen att utnyttja media för sina syften men kan heller inte hindra att bli jagad av media som vore han en kung.

Franska politiska och självständiga journalister med ambition att självständigt beskriva Emmanuel Macrons liv och politik har haft anledningar att klaga. Flera dokumentärer och biografier över den nuvarande presidentens relation till media har visat och gjort ganska tydligt att han i än högre utsträckning än sina företrädare sökt styra medierapporteringen om honom. Det visade sig tidigt att han medvetet valde vilka journalister som fick följa honom på resor, än mer uppenbart än sina företrädare. Det går att jämföra med företrädaren François Hollande som lät sig intervjuas regelbundet av två självständiga  journalister från tidningen Le Monde vilket resulterade i avslöjanden om hans brister och även offentliggjorde ett antal generande citat som journalisterna kopplade till sina samtal med honom. Macron tar inte den typen av risker även om han inte kan styra innehållet i de olika biografier och dokumentärer som publiceras med jämna mellanrum.

Macron och hans hustru har med sin stab hållit självständiga journalister på distans. Han har som alla presidenter tidigare varit angelägen om att skydda sig mot det skvaller, inte sällan snedvridet, som uppstår kring en fransk monarkistiskt orienterad statschef. En direkt plågsam händelse har varit insinuationerna runt hustru Brigitte när det gäller om hon i själva verket är en man. Paret Macron har jagats kring detta rykte, inte minst i amerikanska sociala medier. Det har förstås varit plågsamt för dem i alla avseenden.

Under den senaste veckan har en affär avslöjats mellan Emmanuel Macron och den fransk-iranska skådespelerskan Golshifteh Farahani. Den franska journalisten Florian Tardif, som skriver för tidningen Match och som har en bakgrund som politisk journalist, har i sin nyutkomna bok Le couple presque parfait (Det nästan perfekta paret) beskrivit sprickor i äktenskapet mellan Emmanuel och Brigitte Macron. Det som framförallt väckt uppmärksamhet i fransk media och hos allmänheten är av ett speciellt slag.  Alla minns den örfil som hustrun delade ut till maken när de precis landat på officiell visit i Vietnam i mars i år och där hela scenen kunde fångas av tv-kameror precis när flygplansdörren öppnats vid ankomsten. Denna örfil har en direkt koppling, menar journalisten Tardif, till den relation som Macron underhållit i minst några månader – förmodligen längre – och som nu retat upp hans hustru. Det har förklarats att denna relation har varit platonsk vilket redovisats i alla tidningar och tv-kanaler utan att ifrågasättas.

Emmanuel Macron inleder nu sitt tionde och sista år som president. Det ryktas om att han, vilket är konstitutionellt legalt, kan återkomma som president om han vinner valet 2032. Detta lär han ha stora ambitioner att göra medan hustrun som trots allt är 24 år äldre inte alls lockas av. Spekulationerna kring deras äktenskap i ett sådant läge är redan stora och vidsträckta. Enligt uppgifter ska Brigitte Macron ha klarat den första femåriga mandatperioden i Elyséepalatset på ett bra sätt men plågats allt mer av livet som presidentfru under den andra perioden.

Om ett knappt år lämnar Emmanuel Macron rollen som Frankrikes president. Det kommer att ges stora möjligheter att värdera hans två mandatperioder när han slutligen lämnar över till sin efterträdare våren 2027 men redan finns det en del att säga. Främst att jämföra honom med tidigare presidenter ett år före avgång.

Endast två av av hittills sju presidenter under den femte republiken har suttit i två perioder. Jag räknar inte in Macron bland dem. Han kan ju faktiskt välja att avgå i förtid även om det i dag verkar osannolikt. De två har varit François Mitterrand och Jacques Chirac. Övriga har av olika skäl avgått i förtid. Charles de Gaulle lämnade frivilligt efter en förlust i en folkomröstning. Georges Pompidou avled under sin första mandatperiod. Valéry Giscard d´Estaing förlorade mot sin huvudmotståndare François Mitterrand 1981. Nicolas Sarkozy förlorade i slutomgången 2012 mot François Hollande som sedan ett halvår före ett möjligt omval 2017 drog sig tillbaka.

Emmanuel Macron sällar sig nu sannolikt till de två som hållit ut två hela mandatperioder, det vill säga Mitterrand och Chirac. Är dessa uthålliga presidenter också de bästa under den femte republiken? Nej, så enkelt är det inte. Snarare är det omständigheterna som styrt. Mitterrand var möjligen den enda som av egen kraft och i två intensiva valkampanjer lyckades vinna. Chirac fick en mycket lätt resa till sin andra mandatperiod när han i andra valomgången ställdes mot Jean-Marie Le Pen som mycket överraskande slog ut Socialistpartiets kandidat och sittande premiärminister, Lionel Jospin, i den första omgången.

Det är ofta tillfälligheter som styr utslaget i presidentvalen. Charles de Gaulle var definitivt femte republikens gigant men valde att avgå när folket inte valde hans väg i en folkomröstning. Mitterrand var också en stor president även om hans cancer gjorde hans sista år till en uppenbar plåga och hindrade honom i sin utövning av makten. Det är svårt att tro att Macron, om han sitter tiden ut, kan jämföras med dessa två. Chirac, som också satt två mandatperioder, tappade en hel del kraft under de sista fem åren. Samtidigt var han tvivelsutan en stor fransk politiker som höll ihop Frankrike under tolv år. Han tog ett antal felsteg men var samtidigt populär hos fransmännen. Hans konservatism var socialt präglad och stämde väl med folkets uppfattning om en god statschef.

Macron gör nu allt för att hans eftermäle ska bli gott. Han kan inte efter det pinsamma resultatet i valet till nationalförsamlingen 2024 spela någon avgörande roll inrikespolitiskt. Det internationella läget har påpassligt givit honom ett utrymme att agera och han försöker att växa in i en kostym av dominant i Europa. Historikerna kommer sannolikt att ha kritiska synpunkter på hur väl han passat in i den kostymen men han agerar ändå. Som de flesta moderna politiker använder han också kommunikation som ett redskap för att lyfta sin egen betydelse. Han gör många utlandsresor och han kommer säkert att intensifiera sina försök att vinna positiv uppmärksamhet genom olika publika utspel under de månader som återstår. Han kan inte stötta någon av de kandidater som tillhör mitten och söker bli nästa president. Ingen av dem vill förknippas med Macron.

Vad gör Macron efter maj 2027? En så ung person som redan varit president i ett av Europas viktigaste länder kan inte ta vilket jobb som helst. Typiskt är att Sarkozy och Hollande båda sökt nya nomineringar. Sarkozy deltog i primärvalet för sitt parti inför presidentvalet 2017. Hollande förbereder sig nu för att kandidera till nästa val. Macron har inte rätt att ställa upp för en tredje mandatperiod men kan åter söka kandidatur till valet 2032. Det är inte orimligt att han har den ambitionen. Sarkozy lyckades inte ens bli sitt partis kandidat 2017 och Hollande lär ha små möjligheter att vinna primärval inom sitt parti. Skulle Macron lyckas 2032 är det sannerligen en bedrift och skulle otvivelaktigt göra honom till en av de stora presidenterna under den femte republiken.