Lindbom på franska

Igår kväll tillkännagav Det Okuvade Frankrikes ledare, Jean-Luc Mélenchon sin kandidatur till presidentvalet nästa vår. Det var inte oväntat men ger ändå anledning till reflektioner. Blir han vänsterns kandidat? Kommunister, gröna, röda socialister och rosa socialdemokrater är alla i ett tillstånd av oklarhet i ställningstagandena både i politikens strategi och innehåll.

Jean-Luc Mélenchon stiger fram i ett högst bekymmersamt läge i republiken Frankrike. På denna blogg har jag upprepade gånger lyft de olika sidorna av den franska krisen. Den är politisk, ekonomisk, social, etnisk och kulturell. Landet är inte minst delat i befolkningsgrupper som inte tål varandra. En presidents roll är att tala för hela folket. Sådan är tanken med den femte republikens konstitution. Så tänkte General de Gaulle när han betonade vikten av en presidentfunktion, vald av folket i direktval och vid annan tidpunkt än valet till nationalförsamlingen. Nu frågar sig alla vem av de aktuella kandidaterna som är trovärdig i denna roll.

Jean-Luc Mélenchon är definitivt inte en man med förmåga och vilja att ena ett folk. Han är till sin läggning och till sina åsikter raka motsatsen. Med honom som president kommer sannolikt tre fjärdedelar av befolkningen att se honom som en farlig ledare utan legitimitet. Han är inte populär hos folket bara för att han i en andra valomgång skulle vinna med 51 procent mot 49. Skulle han vinna är det mot en företrädare för en ytterhöger som i så fall anses ännu mer marginaliserad i det politiska landskapet. Den politiska krisen är så pass djup att människor kan komma att i en första valomgång rösta på ytterligheterna och placera politiker som François Hollande, centerpolitikern Édouard Philippe eller en högerkonservativ kandidat som Bruno Retailleau utanför den andra och avgörande valomgången.

Mélenchon har vissa utsikter att gå till en andra valomgång och då ställas mot Marine Le Pen eller Jordan Bardella. Han är avskydd av de flesta partier och väljare utanför den radikala vänstern. Men hur kommer de andra partierna till vänster att rösta? Hur rekommenderar Socialistpartiets ledning sina väljare att rösta i en sådan slutomgång? De satt för bara ett knappt år sedan i en form av folkfront med Det Okuvade Frankrike, Kommunistpartiet och De Gröna. Kan de råda sina väljare att nu välja huvudfienden Nationell Samlings kandidat? Knappast.

Samma resonemang kan föras kring stora delar av mitten, bland de politiker och väljare som i presidentvalen 2017 och delvis 2022 stött den progressive Emmanuel Macron. Ingen av dessa politiker som nu lär ställa upp i presidentvalet, sådana som förre macronisten och premiärministern Gabriel Attal eller mittens starkaste kort för närvarande, Édouard Philippe, kan stödja någon som de i alla år skytt som pesten, en kandidat med historiska band till grundaren Nationella fronten, Jean-Marie Le Pen. Tvärtom har den så kallade republikanska pakten hållit i alla år, även under valet till nationalförsamlingen 2024. Så sent som för två år sedan drog alla partier en röd linje mot Nationell Samling och valde att stödja Det Okuvade Frankrike i olika nationella och lokala val om ett sådant ställningstagande hindrade ytterhögern från att vinna i en valkrets.

Den breda mitten från Nicolas Sarkozy till François Hollande under de första femton åren av detta sekel har krympt så mycket att denna mitt inte längre kan styra det politiska spelet. Nu kan den smala mitten tvingas välja om den vill stödja Mélenchon eller den kandidat som Nationell Samling ställer upp med.

Frågan är om nästa års presidentval utvecklas i den riktningen. Mycket, väldigt mycket, kan hända i fransk politik på ett år. Det är viktigt att vara försiktig i sina förutsägelser. Om det skulle bli en kamp mellan ytterhöger och yttervänster kommer det att stå mellan det folkliga Frankrike av infödda fransmän och invandrare i utanförskap, stöttade av en radikal vänster, inte minst bland ungdomar. Det rör sig om stora grupperingar i samhället i mer eller mindre oförsonlig motsättning till varandra. Och mittemellan står den välbärgade medelklassen och oroas över utvecklingen. De som vårdar upplysningstiden och republikens traditionella mer progressiva värderingar. De som finns i näringslivets topp men framför allt inom makteliten i statsapparaten i Paris. De som haft makten i så många år men nu oroas starkt av skakningarna i samhället. De som rimligen nu gör allt som står i deras makt för att hindra att deras överordnade ställning ska rubbas. Kanske hittar de en väg att hindra Le Pen eller Jordan Bardella att möta Jean-Luc Mélenchon i presidentvalets andra omgång. Frågan är hur de ska bära sig åt för att lyckas i den uppgiften.

Samma debatt rasar, förefaller det, i många västländer. I varje fall är det uppenbart att opinionen i Frankrike, liksom i Sverige, delas mellan försvarare och kritiker av public service. Ett utskott i den franska nationalförsamlingen under ledning av högerpolitikern Charles Alloncle, så kallade rapportör i utskottet, har rivit upp starka känslor i mediavärlden. Alloncle angriper public service med starka ord och har lyckats reta upp en rad mediapersonligheter som kallats till förhör. Om en vecka görs rapporten offentlig.

Rapporten lär innehålla förslag på att minska budgeten för public service med en miljard euro från 4 till 3. Siffror som ännu är högst osäkra. Det lär också stå i rapporten att public service-bolaget France Television bör lägga ner en ungdomskanal och slå ihop flaggskeppet France 2 med den smalare samhällskanalen France 5. Det som är anmärkningsvärt är att ledamöterna i utskottet varit högst oense om rapporten borde censureras eller inte. Majoriteten för att släppa rapporten var minimal, 12 mot 10 och ett mindre antal nedlagda röster, främst från företrädare för mitten. Fördelningen av rösterna i det valet följde i stor utsträckning partilinjerna från höger till vänster. Tanken att censurera ett offentligt och tv-sänt utskottsarbete med en mångfald utrfrågningar är förvånande för att inte säga chockerande. Men oron över att rapportens förslag kommer att leda till påverkan i negativ riktning för public service är säkert stor. Många mitten- och vänsterpolitiker och företrädare för mainstreammedia upplever att rapporten kommer att visa sig ha dåligt inflytande på traditionella mediearbete.

Inte oväntat har utfrågningarna som pågått i flera månader fått stor uppmärksamhet i Frankrike, inte minst i media. Tidningen Le Monde som är det klassiska organet för det franska etablissemanget i Paris har särskilt i en video på Youtube tryckt på att denna rapport är en del i ytterhögerns valkampanj och att den unge Alloncle, invald i nationalförsamlingen 2025, gjort dessa utfrågningar till en egen personvalskampanj.

Högern jublar. Det gäller ytterhögern förstås men också den mer moderata högertidningen Le Figaro stämmer in i hyllningskören av Charles Alloncle. För högern är public service en del av vänstern och sannolikt minst lika hotande mot en valseger för Nationell Samling och andra höger- och ytterhögerpartier.

Det är nu mindre än ett år till nästa presidentval. Det är ännu inte klart vilka dagar det blir. Säkert är att första valomgången sker den 11 eller 18 april och den andra antingen den 25 april eller 2 maj. Det ska normalt vara två veckor mellan valomgångarna. Sker valet den 11 och 25 april blir det mycket tidigt. Normalt avgörs andra valomgången någon vecka eller två in i maj månad.

Hur det än blir med datum är det klart att valet närmar sig i tid. Det är ett ödesdigert val eftersom det mycket väl kan leda till att kandidater från partier långt till vänster och höger positionerar så väl att motsvarande politiker från Socialistpartiet, mittenpartierna och Republikanerna inte når den andra valomgången. Om detta pratas det redan. Hur skulle det te sig om Jean-Luc Mélenchon och Marine Le Pen eller Jordan Bardella möts i den avgörande valomgången? Hur röstar då de väljare som stött till exempel den avgående presidenten Emmanuel Macron?

Kampen om väljarna sker på så många sätt. Viktigt är att ha kontroll över medierna. En stor strid rasar just nu inom ett utskott i parlamentet där mediernas och särskilt public services affärer och politiska profil granskas. Konflikterna är stora. Förhör med mediefolk har letts av en politiker som står den profilerade högern nära och hela hans förhörsmetod har i så hög grad stört vänstern att den vill stoppa publiceringen av rapporten. Rapporten saknar, menar vänstern, all trovärdighet.

På motsvarande sätt görs propåer om att dra in rättigheter för en tv-kanal som CNews som ägs av en av Frankrikes rikaste män och som profilerat sig som tydligt höger. Många skulle kalla kanalen för extremhöger. Delar av den mer välutbildade urbana opinionen håller för näsan. CNews har en framträdande ställning bland Frankrikes så kallade nyhetskanaler som många fransmän tittar på och vidarebefordrar mycket information men också delvis vinklade berättelser om politik i dess bredaste mening.

Utgången i ett val påverkas i alla västliga demokratier av hur medierna beskriver politikerna och inte minst vilka ämnen och vinklar som medierna tar upp i sin rapportering. Enkelt uttryck: En kanal som CNews lyfter fram problem invandring och brottslighet. Andra mer vänsterlutande kanaler har istället fler reportage om klimatkrisen.

Valet 2027 kommer att bevakas på alla möjliga sätt i Frankrike och utgången anses avgörande för hur landet kommer att se ut och fungera efter valdagarna. För närvarande lanseras olika kandidater.  Senare blir det primärval och så inträffar en rad oförutsägbara händelser innan valkampanjen når sitt slutskede i april nästa år. På min blogg ska jag försöka rapportera om allt det som händer.

Republikanerna genomförde häromdagen ett eget primärval bland sina medlemmar. Bruno Retailleau segrade stort med över 70 procent av de avgivna rösterna. Den som till äventyrs tror att valet därmed är över misstar sig eller har inte förstått hur fransk partipolitik fungerar. Inför ett stort val är egona bland många ledande politiker i de flesta partier så uppblåsta att det leder till nya strider och nya val. Nu förväntas primärval också för sympatisörer till partiet och sannolikt också någon form av primärval för ett höger-mitten-block. Allt är dock oklart än så länge.

Situationen är högst oklar inom hela den politiska sfären från mittenpolitiker som tidigare premiärministrar till Emmanuel Macron till ytterhögern. Jag nämner nu bara tre namn: Édouard Philippe, Bruno Retailleau och Jordan Bardella. De har intresse av att markera avstånd från varandra samtidigt som de är högst medvetna om att deras egna röstunderlag, med visst undantag för Bardella, inte räcker till för att nå ända fram till positionen som nationens ledare. Det handlar för var och en av dem att markera avstånd till ledare vars röststöd de suktar.

Jordan Bardella eller Marine Le Pen – det är första frågan. I juli får vi veta om Marine Le Pen av domstolen tillåts att ställa upp i nästa års presidentval. Stoppas hon ligger vägen sannolikt öppen för att Bardella blir åtminstone en av två kandidater i den andra valomgången. Även Marine Le Pen bör gå vidare till slutomgången men med en lite mer vänsterorienterad profil i ekonomiska frågor. Bardella talar nu om en gemensam höger och hoppas kunna knipa en del av Republikanernas väljarstöd och därmed garantera sin seger. Hans position är förhållandevis enkel. Han har i grunden ett stabil stöd av närmare 40 procent av väljarna och har god möjlighet att plocka de resterande tio-femton procenten i andra valomgången.

Bruno Retailleau är tydligt höger men har ett svagt stöd bland de röstande. Republikanerna är i dag ett litet parti som knappast når över tio procent. Han behöver attrahera väljare från både höger och vänster men den uppgiften kan bli svår. Han är populär bland partiets traditionella väljare men har inte den karisma och bredd som skulle behövas för att till exempel slå Jordan Bardella i första valomgången.

Édouard Philippe var Macrons första premiärminister och satt i cirka tre år. Han uppfattas som duglig och har en karaktär av att vara lämplig i rollen som statschef. Han är i viss mån en samlande ledare. Han leder nu ett mittenparti, Horizons, som placerat sig något till höger om Macrons parti Renaissance. Philippes problem är att han nästan uteslutande måste lita till ett stöd från väljare som tillhör eller i varje lutar åt andra partier. Han måste säkra en del socialistiska väljare på partiets högerkant, hela mitten och även delar av republikanska högern. Han kan redan konstatera att det finns flera politiker i mittensegmentet som har ambitioner att ställa upp i valet. Han kan bli konkurrent med socialister som Raphaël Glucksmann och François Hollande, tidigare macronister som förre premiärministern Gabriel Attal eller någon av de mer mittenorienterade republikanerna.

Det kan bli ett primärval för alla som räknas till center-högern men det är långt ifrån säkert att alla kandidater som räknar sig till den gruppen verkligen ställer upp i ett primärval. Flera kan bestämma sig för att lansera sina kandidaturer utanför primärvalet. Varför skulle till exempel högermannen Bruno Retailleau riskera sin ställning genom att låta sig utmanas i ett primärval av någon centerkandidat som Édouard Philippe?

Det är hopplöst att i dag spekulera med trovärdighet kring vilka som slutligen står som trovärdiga presidentkandidater. Det enda vi vet är att Nationell Samlings båda presumtiva kandidater, Marine Le Pen och Jordan Bardella, leder i alla mätningar. Vi vet också att Det okuvade Frankrikes ledare Jean-Luc Mélenchon har goda utsikter att gå till en andra valomgång. En sådan slutkamp mellan honom och någon av ledarna Le Pen/Bardella kommer att innebära ett skifte i fransk politik, oklart hur omfattande det blir till sitt innehåll.

Den franska skolan har gott rykte utomlands. Många bländas av drag av elitutbildning som sker redan i de lägre klasserna. Mitt ena barnbarn studerade Ovidius texter redan som 11-åring och mitt andra har insikter i Voltaires och Rousseaus idéer före fyllda 13.

Vem blir inte imponerad av en läroplan som vårdar kulturarvet på en kontinent där renässansmänniskan ersatts av datanördar som konsumerar istället för att lyfta blicken från det vardagliga mot det eviga? Problemet är att den franska skolans mål är att fostra alla barn och ungdomar men lyckas bara med en del av dem. I problematiska förorter fungerar inte skolan alls. I det så kallade collège (årskurserna 6-9) går alla elever oavsett studiemotivation och skolresultat i samma klass vilket är en demokratisk  och pedagogisk idé men som nu kritiseras av skolledare för att skapa mer problem för de svagpresterande eleverna. Den franska skolan vårdar alltså kulturarvet och förbereder för högre studier – elitstudier – och glömmer dem som inte har dessa ambitioner.

Allt fler föräldrar med ambitioner för sina barn sätter dem i privata skolor som förefaller nå bättre resultat för de studieorienterade. Skolan är en spegel av samhället med sin hierarkiska ordning. Begåvade barn och barn från studiemotiverade hem ges i praktiken en undervisning som passar dem bättre. Barn från miljöer med svag koppling till högre studier upplever ett utanförskap under lektionerna. En demokratisk skola finns nu liksom förr  i de vackert skrivna dokumenten men inte lika mycket i verkligheten.

Det bekymrar skolledare och politiker att Frankrike trots sina stolta ambitioner inte visar upp särskilt imponerande resultat i PISA-mätningar och liknande undersökningar. Det förefaller som om läroplanernas utformning har mindre påverkan på resultaten än befolkningens sammansättning och kulturella betingelser. För progressiva aktörer på skolans område är detta ytterst frustrerande därför att skolan borde vara en central plats för att med ideologiska och administrativa modeller förändra världen i demokratisk riktning. Frankrike skiljer sig från Sverige i vissa avseenden i sin vision och i sina programförklaringar men viljan att skapa en demokratisk skola finns i båda länderna. Och båda länderna har i grunden misslyckats. Skolan är  lika splittrad mellan hög- och lågpresterande elever som någonsin tidigare. Arbetsron följer samma mönster. I mina barnbarns katolska privatskolor råder lugn och studiero. I de invandrartäta förorterna utanför Paris råder kaos eller minimal närvaro i vissa skolor.