Lindbom på franska

För ett år sedan upplöste president Macron nationalförsamlingen, utlyste nyval och förlorade sitt inflytande över den lagstiftande församlingen. Det innebar i sin tur att han tappade all makt över fransk inrikespolitik. Den som närsynt studerar aktuell fransk politik ser bara mindre förändringar i det politiska landskapet  och en viss förflyttning av maktcentrum. Den som höjer blicken ser något mer; en väldig vågrörelse, först uppåt och sedan neråt under åren efter andra världskriget.

Efter landstigningen i Normandie 1944, inleddes general de Gaulles första men korta presidentperiod. Det innebar ändå början på en återuppväckt stolthet hos det franska folket över sin nation. General de Gaulles längre regeringsperiod (1958-69) innebar en ny konstitution som gav honom stor makt, närmast oinskränkt, men ändå inom ramarna för folkstyrets principer. Det gav möjlighet för Frankrike att avkolonialisera Nordafrika och att bygga upp ett modernt välfärdssamhälle. Jag har tidigare i denna blogg berättat om mina minnen av stolta franska medborgare på 1970-talet som såg en ljusnande framtid för sig själva och sitt land. En tillit till makten dessutom. Och en övertygelse om att den franska civilisationen var överlägsen de flesta andra länders.

Vågtoppen nåddes i mitten av 1970-talet. Sedan har det gått utför. Medborgarna har i allt högre utsträckning sökt sig mot den högerextrema rörelse som styrde under Vichyregimen men som i själva verket var marionetter till Berlin under nazitiden. Ett allt starkare missnöje med olika center-höger-regeringar eller sådana av karaktären reformistisk vänster har successivt lett till att Jean-Marie Le Pen och senare hans dotter Marine fått ökat inflytande.

Det franska samhället som det skapades under de första decennierna av efterkrigstiden var en måttfull reformering av det gamla patriarkala Frankrike. I takt med hur missnöjet hos folket vuxit, särskilt efter millennieskiftet, har den dominerande kulturen i efterkrigstidens Frankrike radikaliserats. Värderingarna har fått karaktären av postmodernism. Det har i sin tur lett till en ökad polarisering. Frankrike har fått en starkare yttervänster som använder invandrargrupper från Nordafrika som sköldar för att gå till attack mot stora delar av den traditionella franska kulturen. Även den övriga vänstern har radikaliserats. Och ytterhögern har stärkt sin ställning. år från år. Det syns i fördelningen av platser i dagens nationalförsamling. De partier som aldrig kommit i fråga för regeringsuppdrag har cirka två tredjedelar av platserna i denna nationella folkförsamling.

Frankrike är i dag ett splittrat land såväl ekonomiskt och socialt  som kulturellt. Inte minst kulturellt! Missnöjet växer år från år hos invandrarna i gettoliknande förorter till de stora städerna liksom hos den ursprungliga arbetar- och medelklassen på landet och i småstäderna. Det okuvade Frankrike respektive Nationell Samling tar hand om dessa missnöjda grupper. Den välmående medel- och överklassen säger inte så mycket men söker ändå hitta sina skyddade områden i det franska samhällslandskap som är skadat men ändå fortfarande ger utrymme till en elit att leva ett gott liv.

Vad kommer historikerna skriva år 2125 om vår tid? Möjligen att vågrörelsen som stod som högst kring 1975 hunnit sjunka ner mot botten igen och att samhället underkastas omvälvande förändringar. Frankrikes nästa president och regering står i alla händelser inför gigantiska utmaningar som antagligen är större än de flesta vågar se. En konstitution som inte längre förmår skapa en stabil politisk ledning. En ekonomi som är körd i botten med över 3 000 miljarder euro i underskott. Ett folk som samtidigt ropar på ökat välstånd. En bristande tillit från vanliga människor visavi politiker både nationellt och regionalt och kommunalt. Inte minst upprepade inslag av brutalt våld i det offentliga rummet och en växande och mycket oroande brottslighet. Och frågan som ställs av många: Hur ser egentligen vår civilisation ut i dag?

Frankrike är, som sociologen Jérôme Fourquet påpekat i böcker och intervjuer, som ett skärgårdsområde med mängder av små öar, isolerade från varandra. Förr sa alltid fransmännen att ”visst bråkar vi men vi kan ändå alla gemensamt sjunga marseljäsen.” Nu tiger många och en del hissar istället den algeriska flaggan.

Det är svårt att ser hur alla sår i den franska själen ska kunna läkas. Det enkla är att säga att det finns så mycket gott också i Frankrike och att vi inte ska överdriva problemen. Den som uttrycker sig så friskriver sig dock från en del av ansvaret genom att inte ge någon betydelse åt de påtagliga tecknen av kris ekonomiskt, socialt, andligt och kulturellt. Det är ett orostecken att den bortvända blicken tolkas som bevis på sans och måtta och ses som en högre form av klokskap. Det är inte alltid som historiens vågrörelser fortsätter lugnt och stilla utan att vi behöver bekymra oss nämnvärt. Läget i Frankrike – och dessvärre i en del andra länder – är så pass illa att det finns anledning att både oroa sig och hoppas på att fler gör en allvarligt menad medborgerlig insats.

Det är normalt sett två år kvar till nästa presidentval. Ändå är luften i det politiska Paris fyllt av ambitioner och spekulationer kring vem eller vilka kandidater som kommer att tävla om Frankrikes politiska toppjobb; att bli innehavare av posten som statschef och president. De två partier som traditionellt tävlat om den posten under den femte republikens snart sjuttio år, den republikanska högern och Socialistpartiet, vädrar morgonluft men vägen till makten är mycket lång och fylld av blindskär.

Igår stod det klart att Olivier Faure omvalts till generalsekreterare för Socialistpartiet. Det innebär en fortsatt tydlighet vad gäller detta partis förankring inom vänstern. Det är klart att Faure och hans majoritet av politiker omkring honom avvisar allt samarbete med Renaissance, Macrons parti. Det innebär en fortsatt öppning för en folkfront men också för att Socialistpartiet faktiskt vill agera självständigt för att få en socialdemokrat som presidentkandidat. Faure har vridit partiet vänsterut sedan Hollandes presidentperiod 2012-17. Ändå vill partiet nu, kanske med Raphaël Glucksmann som samlande namn, stå på egna ben och dominera vänstern. Uppgiften är närmast omöjlig i dagsläget men nu vill i alla fall partiet agera som en egen kraft i det politiska landskapet. Socialisterna har trots allt varit ett av de dominerande partierna i den femte republiken och innehaft presidentmakten i nitton av sextiosju år.

Republikanerna har sett flera av sina ledare som nationens president sedan General de Gaulles dagar. Fransmännen vet vilka de har varit. Georges Pompidou, Jacques Chirac och Nicolas Sarkozy har representerat detta parti under olika namn. Kommer någon med denna tillhörighet att bli nationens president 2027? Det har inte sett så bra ut under senare år. Macrons taktiska triump med sitt ”varken vänster eller höger” knäckte rejält både Socialistpartiet och den republikanska högern 2017. Nu har Republikanerna givit en av sina ledare, inrikesministern Bruno Retailleau ett starkt mandat genom att välja honom till ordförande i sitt interna val för några veckor sedan. Hans starkt högerorienterade linje kan ge honom röster i nästa presidentval, som ju är ett personval, långt utanför det relativt lilla egna partiet. Han kommer att utmanas av flera andra kandidater. I dagsläget ser vi främst Marine Le Pen eller Jordan Bardella från Nationell Samling, en företrädare för Reconquête (Éric Zemmours parti) och förre premiärministern Édouard Philippe som andra tänkbara högerkandidater.

Det är viktigt att påminna om det igen: Franska presidentval är personval. Vissa partiledare kommer att gå i allians med andra. Édouard Philippe som för några år sedan grundade Horizons har sin bakgrund i Republikanerna. Han kan mycket väl bli den kandidat som i väljarnas ögon bättre representerar den gaullistiska traditionen än Republikanernas egen kandidat Bruno Retailleau.

Det är inte osannolikt att en kandidat med bakgrund eller i dag som företrädare för Republikanerna kan samla en stor andel av väljarkåren och bli president 2027. Mycket beror på hur lojala som Nationell Samlings väljare förhåller sig till sina ledare. Får Marine Le Pen ens den juridiska rätten att ställa upp i valet? Kommer i så fall hennes unge partiordförande Jordan Bardella att klara rollen som hennes ersättare? Bruno Retailleau har valt en påtagligt högerorienterad profil och kan attrahera en del av Le Pens väljare. Eller kan Philippe som breddar sin väljarbas mot mitten utmana och bli en folklig ledare för en stark mitten-högerallians?

Det är minst lika osäkert till vänster. Olivier Faure är ingen stark politiker men Glucksmann har en helt annan karisma. Han är till sin politisk hållning socialdemokrat men grundade för några år sedan ett eget parti, Place publique. Även här kan vänsterväljarna komma att söka sig till den politiker som verkar ha bäst förutsättningar att besegra högerkandidaterna. Person betyder mer än parti! Det kommer att rinna mycket vatten också på vänstersidan före avgörandet våren 2027. Till slut måste vänsterväljarna bestämma sig för vem de ytterst vill se som sin nästa president; en socialdemokrat, en radikalare socialist eller möjligen en grön politiker. Det valet väntar vi också  med spänning på.

Premiärminister François Bayrou är i någon mening beundransvärd. Nu har han suttit vid makten i ett halvår och ännu inte blivit avsatt genom en misstroendeomröstning i nationalförsamlingen. Oppositionen är starkare än regeringsunderlaget och viljan att knäcka en regering och en meningsmotståndare är stor hos alla politiker i Frankrike. Ändå klamrar Bayrou sig fast vid taburetten med sin regering men under ständiga hot om att falla. Före 15 juli ska han presentera en form av program för regeringen och i det ligger minor som kan leda till hans avgång.

Frankrike har låg tillväxt och ett skrämmande högt budgetunderskott. Med en ambition att spara 40 miljarder euro hoppas Bayrou komma ner mot 5 procent i budgetunderskott. Han vill sedan göra ytterligare besparingar för att nästa år sänka underskottet till cirka 4,7 procent.

Frankrike har kniven på strupen. Långivarna börjar muttra på allvar och det finns en risk att räntorna på lånen kryper upp mer än statens finanser klarar av. Det stora problemet är att oppositionspartierna inte är beredda att kompromissa med sina hjärtefrågor. Höj inga skatter, kräver Renaissances ledare Gabriel Attal, Macrons tidigare förbundne som var siste premiärminister för presidentens olyckliga upplösning av nationalförsamlingen förra sommaren. Sociala reformer, kräver såväl vänstern som Nationell Samling. Pensionsreformen bör rivas upp för bättre villkor, bland annat ett återförande av pensionsåldern till 60 år.

Bayrou försöker föra samman olika reformförslag som kan locka delar av oppositionen och som inte kostar pengar i budgeten. Ett sådant förslag är övergång till proportionella val. Vissa partier räknar med egna fördelar jämfört med nuvarande system med majoritetsval i två valomgångar. Det skulle särskilt gynna Nationell Samling men också Det okuvade Frankrike.

Politiska bedömare skiljer sig åt i bedömningen om Bayrou till slut kan ro den ekonomiska politiken i land eller om han tvingas avgå efter en misstroendeomröstning. Bayrou har lagt all sin prestige i frågan om budgetförstärkningar. Det är svårt att se att han viker sig kring de 40 miljarderna. Det förefaller som om Socialistpartiet kan bli tungan på vågen i denna fråga. Partiet har kongress inom kort och valet av generalsekreterare kan bli avgörande. Striden står mellan två falanger. Den ena ligger närmare Det okuvade Frankrike och bibehållande av en folkfront. Den andra falangen söker sig mer mot ett samarbete mot mitten. Vinner nuvarande generalsekreteraren Olivier Faure, lär Bayrou få svårt att hitta en majoritet för sin politiska linje. Vinner däremot utmanaren i personvalet, Nicolas Mayer-Rossignol kan läget bli mer gynnsamt. Den senare, borgmästare i staden Rouen, har bland annat offentligt deklarerat att han kan acceptera nuvarande lösning på pensionsreformen, framröstad av regeringen Elisabeth Borne med stöd av president Macron.

För närvarande pågår den stora tennisturneringen på Roland Garros i Boulognerskogen i det burgna sydvästra Paris. Den brukar dra mycket folk men av en mer borgerlig och städad sort som för övrigt numera får glädja sig mer åt välspelad tennis än åt franska framgångar. Ingen har minnen av kravaller i eller runt anläggningen. Det buas mer än under turneringen i Wimbledon – engelsmän har fortfarande drag kvar av klassisk gentlemannamässighet med avmätta handklapp efter en välspelad boll – men ändå går tennis aldrig att jämföra med passionen och stökigheten som kan uppstå runt den franska fotbollen.

VM-segern 1998 i Frankrike ledde till en storslagen förbrödring av alla franskfödda och invandrare när firandet slog alla rekord på Champs Elysées. Zinedine Zidane med sin nordafrikanska bakgrund gjorde två mål i finalen mot Brasilien och hyllades som en fransk hjälte. Frankrike stod upp som ett enat land och förklarades för en samstämd och lycklig multikulturell nation.

Fotbollsresan i Frankrike under 2000-talet har inte alltid varit målad i samma ljusa och glada färger. Invandrartäta förorter har markerat avstånd till den franska flaggan och många har hejat på Algeriet istället för Frankrike i landskamper dem emellan. Även bland spelarna i landslaget fanns det under några år ett motstånd mot att sjunga marseljäsen inför matcherna. Många tv-tittare noterade upprört att några av spelarna demonstrativt inte rörde läpparna när den franska nationalsången ljöd. För många anses fortfarande denna vägran som ett allvarligt brott mot den nationella sammanhållningen.

Fotbollen har också dragit med sig konflikter och brutalitet på Stade de France som är nationalarenan för fransk fotboll, belägen i den invandrartäta förorten Saint Denis. Under en landskamp 2015 utbröt en terrorattack på stadion samma kväll som massmorden inträffade i nattklubben Bataclan inne i Paris. Inför en Champions League-final mellan Liverpool och Real Madrid några år senare uppstod allvarliga, brutala scener som då skylldes på Liverpoolfans. Skulden har senare lagts på ungdomar från de norra förorterna som skapade kaoset.

I morgon kväll, lördag, spelar Paris Saint Germain mot Inter i München i 2025 års final i Champions League. Inrikesministern är nu orolig för våldsamma efterspel oavsett hur matchen slutar. Ett firande på Champs Elysées på söndagen är planerat om PSG vinner. Men förlorar laget så är det ju inte säkert att alla supportrar stannar hemma och vad händer då? Missnöje och besvikelse kan lätt styra över i våldsamma upplopp. Fotboll är i sig en fantastisk sport. Ofta förenar den människor från olika länder och kulturer men ibland går allt dessvärre över styr. Helgen får visa hur matchen på gatorna kommer att utveckla sig den här gången.

Sophie Primas är talesperson för den nuvarande regeringen som leds av François Bayrou. Hon är republikan i en regering som består av flera partier i en form av center-högerallians. Hon är alltså en högst tillförlitlig person som förväntas uttala sig å regeringens vägnar. Häromveckan förklarade hon i ett officiellt uttalande att det som kallas macronismen går mot sin död. Hon menade förstås att denna politiska riktning inte överlever sin skapare, Emmanuel Macron.

Uttalandet var i sig inte kontroversiellt men kommet ur regeringens talespersons mun var det ändå anmärkningsvärt. Det har självfallet lett till många kommentarer både bland politiker och kommentatorer. En del har upprörts över lämpligheten från hennes sida att uttala orden men ingen har egentligen kunnat motsäga henne. För de flesta innebar president Macrons upplösning av nationalförsamlingen förra sommaren det avgörande hugget mot hans eget politiska projekt. Alla kunde se hur även hans egna stödtrupper svek honom i den mån han inte redan svikit dem. Inte ens ledarna för partiet Renaissance står längre vid hans sida. Frontfigurer i hans parti som Gabriel Attal och Gérald Darmanin är starkt engagerade i att söka efterträda honom som president i nationen 2027 och finner ingen anledning att stödja sig på honom i valkampen. Macron är numera ett sänke för alla som drömmer om en framtida topposition i fransk politik.

Emmanuel Macron lanserade ett politiskt projekt som var hans eget och bar hans namn. Det ursprungliga namnet En Marche! lånade initialerna från hans eget namn. Projektet var inte bara toppstyrt. Det var även innehållsligt skapat i hans hjärna. Hans idéer var partiets.

Det visade sig att En Marche! och nuvarande Renaissance saknade den klarhet som många hoppats på. Hans berömda ord ”varken vänster eller höger” och ”på samma gång” förlorade snart sin strålglans när väljare upptäckte att uttrycken stod för ombytlighet och otydlighet. Bakom en yta av intellektuell briljans och retorisk förmåga fanns ingen substans som bestod. En del misstrodde honom omedelbart. Det gällde den yttersta vänstern och den yttersta högern. I dag har denna misstro spritt sig till praktiskt taget hela befolkningen. En mindre del av den, den urbana välutbildade och välbeställda medelklassen, kan fortfarande förlika sig med honom. Hans frihandelsorienterade syn på ekonomi, hans öppenhet för start up-företag och konkurrensutsättning av näringslivet tilltalar liksom en viss grad av progressiv samhällssyn som storstadsmänniskor uppskattar. Även i det senare fallet är han inte så pålitlig. Det finns konservativa, återhållsamma drag i hans syn på mänskliga relationer, kön och andra i dag relevanta frågor bland väljare i den övre medelklassen.

Sophie Primas är inte populär i Elyséepalatset efter sitt uttalande om macronismens förestående död men alla vet att det förhåller sig på det sättet. Den som efterträder Macron som nationens president kommer inte att hänvisa till honom som ledare och föregångare oavsett politisk inriktning. Ingen vill framstå som ”varken höger eller vänster” eller ”på samma gång”. Tio år av macronism har inte byggt en solid grund för framtiden. Nästa president måste gå vidare med ett annat projekt och ett annat tilltal.