Detta skiljer fransk politik från svensk

• september 14, 2014
• Tomas Lindbom
• no comments

Skillnaderna mellan olika block är större, främhävs tydligare och tonläget är högre. Så kan fransk politik sammanfattas när det kommer till partiernas ageranden och i jämförelse med förhållandena i Sverige. En svensk valrörelse så tunn på dramatik vore omöjlig att tänka sig på andra sidan floden Rhen.

Jag följer normal fransk dagspolitik mer intensivt än svensk men i den svenska valrörelsen är det svårt att inte dras in i debatten och ta ställning. Jag jämför hela tiden med förhållandena i Frankrike och visst är det skillnad. Politiken är fransmännens livsluft. Konfrontation är också ett karaktärsdrag för den franska kulturen i stort och naturligtvis sätter den sin prägel på den politiska debatten. Politik känns bitvis som på liv och död. Det betyder också skillnad privatekonomiskt för politikerna. De är beredda att göra mycket  – ibland brottsligt mycket – för att skaffa sig egna ekonomiska fördelar. Skandalaffärerna förekommer alltid i stor utsträckning bland franska politiker.

Frankrike har i dag i praktiken en uppdelning i minst tre politiska block. Vi skulle kunna säga fyra. Den klassiska uppdelningen är mellan höger/center å ena sidan och vänstern å den andra. Majoritetsvalssystemet gynnar också en sådan uppdelning i två block. Den nuvarande nationalförsamlingen domineras av de två stora partierna, UMP till höger och PS (socialistpartiet) till vänster. Men sanningen är en annan om vi tittar på opinions- och röstsiffror. Nationella fronten har stärkt sin ställning och Marine Le Pen är för närvarande Frankrikes populäraste politiker. Partierna till vänster om socialistpartiet drar sammanlagt cirka tio procent av rösterna om vi också inräknar de gröna. Klyftan mellan yttersta vänstern och socialisternas regering fördjupas. UMP och centerpartiet UDI tenderar snarare att markera ökat motstånd mot Nationella fronten. Se här ett nytt landskap med fyra block.

Politiskt är också skillnaderna större. Nationella fronten (FN) är mer aggressivt i sin invandringskritik och främlingsfientlighet än Sverigedemokraterna. FN har också mer långtgående krav i annan riktning än andra partier när det gäller synen på ekonomi. Sverigedemokraterna är snarare liberala och marknadsorienterade och röstar oftast med alliansen. Nationella fronten däremot har starka likheter med vänsterpartiet i sin systemkritik mot finansvärlden.

UMP och delvis UDI är europavänliga, marknadsorienterade men på franskt vis också öppna för statlig intervention i större utsträckning när det gäller att skydda den inhemska företagsamheten. Dessa partier, särskilt UMP, är mer konservativa i moralfrågor. Det är stor skillnad på UMP:s ledning och de nya moderaterna. UMP röstade till exempel emot samkönade äktenskap 2012-13. Framförallt vågar inte UMP ta tag i de reformförslag som de talar om. Sarkozy var kaxig i valrörelsen men tvekade inför egna förslag som besparingar i den offentliga sektorn.

Socialistpartiet har en tradition av att vara mer vänster i ekonomiska frågor.Partiet har intill denna mandatperiod stått för ständigt nya krav på ökat välstånd genom den offentliga sektorn.  En socialist kräver högre minimilöner, försvar för en bibehållen låg pensionsålder och en ovilja att spara på offentliga utgifter över huvud taget. Partiets väljare känner därför känner inte igen sig i den nya politik som Hollande driver, särskilt från och med detta år. Samtidigt är det otänkbart för honom och premiärminister Valls att söka stöd i mitten. Blockpolitiken är här om möjligt än mer cementerad än i Sverige. Slutligen är partierna till vänster om socialistpartiet både ideologiskt och känslomässigt starkt förankrade i en politik som först och främst stöder de lågbetaldas och arbetslösas krav på ökad jämlikhet och sätter moral och principer före pragmatism och anpassning till det internationella kapitalet. De söker en annan världsordning som bygger på jämlikhet och rättvisa och struntar högaktningsfullt i om denna politik – genomförd – skulle kasta landet in i svåra problem i relationen med övriga EU, med kapitalet och göra landet ännu mer skuldsatt.

Tonläget är högre i Frankrike. Den ideologiska övertygelsen driver människor att ta strid för sina idéer. Den välbeställda medelklassen tycks naturligtvis mer städad och förnuftig men denna del av befolkningen hotas heller inte av åtstramningspaket och allianser med Angela Merkel. En stor del av den mindre bemedlade delen av befolkningen tar ton och kräver sin rätt på ett sätt som inte svenska arbetslösa eller låginkomsttagare gör. Denna del av befolkningen tror heller inte på marknadsekonomins förmåga att ställa allt till rätta genom ökad liberaliering och ökad konkurrens. Dessa människor är helt enkelt genomskeptiska mot dagens liberala utveckling i Europa och talar om det i strejker och demonstrationer. De är mycket skeptiska mot makten i Paris, även när den fylls med vänsterpolitiker. De tror inte på det som maktens män och kvinnor försöker tala om för dem. Det är jobbigt men i någon mening också befriande. Det höjer i alla fall tonläget i alla franska debatter.

Det går inte att berätta för fransmän om att en svensk valrörelse handlat om en knuff i en debatt i tv. En knuff som dessutom inte var någon knuff. De skulle inte förstå att högerns och vänsterns främsta ledare berömmer varandra och att det sträcks ut händer åt alla möjliga håll. De skulle förmodligen somna under en svensk politisk debatt. I Sverige döljs de skillnader som finns för att inte oroa mittenväljare. Politiker talar långsamt och med len tunga för att inte bli anklagade för att vara kaxiga, överlägsna eller tala i munnen på någon annan. I Frankrike skulle sådana debatter uppfattas som ett svek mot idealen och mot politikers ansvar att hitta nya och bättre lösningar på samhällsproblemen som alltid existerar.