Lindbom på franska

I föregående blogginlägg tog jag upp de ökade spänningarna mellan Algeriet och Frankrike. Det har handlat om två frågor. Dels har Emmanuel Macron tagit ställning för Marockos tolkning av frågan om Västsaharas självständighet. Den algeriska regimen har hindrat Frankrike att sända tillbaka terrorister och kriminellt belastade algerier till deras ursprungsland. Det finns en tredje pusselbit i denna stegrade konflikt mellan de båda länderna. Det rör författaren Boualem Sansal som nu dömts i algerisk domstol till tio års fängelse för att attackera den nationella enigheten.

Boualem Sansal, född 1949, är författare med en stor utgivning av essäer och romaner sedan millennieskiftet. Han har uppskattats också internationellt för sin produktion som belönat honom med åtskilliga priser och utmärkelser. Han är algerier men sökte och fick också franskt medborgarskap förra året. Sansals böcker och uttalanden har haft en stark udd emot den algeriska regimen som han anklagat för att bryta mot mänskliga rättigheter. Han har inte minst tagit ställning för Marocko i den sedan länge snåriga konflikten mellan de två maghrebinska länderna och där Frankrike nu senast genom sin president Macron också tagit ställning för Marocko. Domen mot Sansal kan inte ses som något annat än ett brott mot grundläggande principer om yttrandefrihet som uppenbart nonchaleras av det algeriska rättssystemet och den algeriska politiska regimen.

President Macron begär ovillkorlig frigivning av Sansal. Kravet grundas på grundläggande rättsprinciper men också på det faktum att författaren är i fysiskt dåligt skick. Enligt uppgift lider han av cancer.

Algeriet och Frankrike är nu som sagt involverade i tre stora konflikter; om Västsahara, om återförvisning av algerier och fängelsedomen mot Sansal.

I Frankrike är frågan laddad också inrikespolitiskt. Det är uppenbart att Det okuvade Frankrike balanserar mellan två förhållningssätt; dels en kritik av den algeriska rättsordningen men samtidigt en vilja att inte stöta sig med den del av befolkningen i Frankrike som har algeriska rötter eller sympatiserar mer med ett nordafrikanskt land än med Frankrike. Det okuvade Frankrike har bland dessa grupper ett viktigt stöd och ser värnandet om dem som en förutsättning för framgångar i nästa presidentval. För högern ger behandlingen av Sansal ett ytterligare bränsle i migrationsdebatten liksom hela frågan om Frankrikes förhållande till Algeriet. För ytterhögern väcks sannolikt också minnen till liv om striderna under kriget mellan länderna 1958-62 när slutligen Algeriet fick sin självständighet. Det finns fortfarande delar av den franska befolkningen som inte i likhet med president Macron vill se kolonialismen som en form av förtryck.

Frankrikes konflikter kan alltid spåras till dess historia. Landet är i dag starkt präglat av flera kulturer. Inom den traditionella franska befolkningen råder på samma gång diametralt skilda uppfattningar. Den kände franske historikern som specialiserat sig på Frankrike och Nordafrikas relationer, Benjamin Stora, oroas nu över att algerier i landet kan få ”sin nationella stolthet hotad” om Frankrike går för hårt fram i sina försök att skicka hem algerier till sitt hemland. För center-högerregeringen som nu styr Frankrike är behovet av mer repressiv politik nödvändigt för att inte förlora sina viktiga väljargrupper. Ytterhögern har famnen öppen för att ta emot dem som inte tycker att nuvarande regering gör sitt yttersta i bekämpandet av terrorism och i ambitionen att minska andelen invandrare i landet.

Det råder i dag ett spänt förhållande mellan Frankrike och dess tidigare kolonialmakt Algeriet. Relationen har varit komplex mellan de båda länderna ändå sedan krigsslutet 1962. Under 1960-talet försökte Frankrike ge detta land fördelar i förhållande till andra länder utanför den europeiska gemenskapen. Det skrevs ett särskilt avtal 1968 som gav algeriska invandrare fördelar. Hundratusentals gästarbetare hade redan flyttat till Frankrike och givits uppehålls- och arbetstillstånd.  Så småningom ledde algeriernas närvaro i Frankrike  till spänningar hos befolkningen. Det skrevs ett avtal 1968 som skulle ge algerierna vissa fördelar. Under senare år ha avtalet justerats flera gånger men algerierna i dag är knappast bättre behandlade än invandrare från andra länder.

Vid sidan om själva migrationsfrågan har också Frankrike gjort närmanden till Algeriets granne Marocko genom att i princip godkänna den så kallade autonomiplan som Marocko presenterat för Västsahara. Denna plan hindrar Västsahara från total självständighet. FN har tvärtemot stött linjen om självständighet. Frankrikes ställningstagande för Marockos hållning i denna fråga som dess president Macron gjorde i anslutning till OS förra sommaren har också ökat Algeriets irritation visavi Paris.

I dag vägrar Algeriets politiska ledning att ta hem medborgare som Frankrike vill utvisa. Några av dem har begått grova brott, bland annat mord, vilket ökat upprördheten i den franska politiska ledningen men också hos en stor del av den franska befolkningen.  Den franske inrikesministern Bruno Retailleau hotar med avgång om inte ledningen i Alger tar emot fler utvisade algerier och släpper en känd fransk-algerier som sitter i fängelse för det som i Paris uppfattas som ett rent politiskt färgat domslut. Algeriet å sin sida uppfattar att Frankrike för en antialgerisk politik och frångår gamla avtal i migrationsfrågan mellan de två länderna.

President Macron befinner sig i en svår politisk situation. Han har tagit risker genom att stärka sin relation till Marocko och höjt rösten mot den algeriska statsledningen. Han pressas samtidigt hårt av den franska högern och ytterhögern som motsätter sig all form av liberalare migrationspolitik. I början av sin första mandatperiod uttalade Macron uppfattningen att den franska kolonialiseringen av Algeriet var ett brott mot mänskligheten och en form av barbari. Detta uttalande fick stark kritik av högern men uppskattades av vänstern och av Algeriet. Han är i dag främmande för att göra ett liknande uttalande. Istället har hans goda relation med detta land förvandlats till en kris som han nu både av utrikespolitiska och inrikespolitiska skäl har svårt att dra sig ur.

I Frankrike handlar det mesta av politisk debatt i dag om världsläget i stort. Det är förstås inte så förvånande. En majoritet av fransmännen tar ställning mot Putin och Trump och sluter upp bakom president Macrons tal om krigshot och hans argumenterande för en kraftig upprustning inom EU. Marine Le Pen oroas över att Macron sprider rädsla i landet och en av Det okuvade Frankrikes talespersoner, Manuel Bompard menar att all krigsretorik döljer fransmännens vardagsproblem som handlar om ekonomi och sociala frågor. Mitt i allt detta pågår flera interna partistrider om ledarskapet. Det gäller såväl inom Republikanerna som  inom Socialistpartiet.

Republikanerna valde häromåret Laurent Wauquiez till sin ledare med uppdrag att bygga upp ett sargat parti och kunna presentera denne Wauquiez som stark presidentkandidat till nästa val. Wauquiez har länge varit toppolitiker. Han har varit omstridd, inte minst av den mer mittenorienterade delen av partiet men ändå tillräckligt opportunistisk för att aldrig gå så långt att han kunnat avfärdas som extremist. Han valdes alltså men innan en annan av toppfigurerna i partiet, Bruno Retailleau, fick en möjlighet att visa upp sig för allmänheten. Han blev inrikesminister i Michel Barniers regering som tillsattes efter månader av konstitutionell kris, följd av nyvalet till nationalförsamlingen i somras.

Bruno Retailleau uppskattades snabbt av många högerväljare för sin tuffa politik mot brottsligheten. Opinionssiffrorna steg och nu utmanar Retailleau sittande Wauquiez inför nästa partikonvent. Detta beteende är mycket typiskt för franskt partiväsende. Partierna är underordnade politiker med maktambitioner. Wauquiez´anhängare säger ironiskt att det väl vore bättre om Retailleau ägnade kraft åt att bekämpa brottsligheten än att ge sig in i en uppslitande partiledarstrid. Så tänker inte Retailleau…

Samtidigt öppnas dörrarna för en motsvarande strid inom Socialistpartiet. Olivier Faure har varit partiledare i princip sedan valförlusten 2017. Han har drivit en mer uttalad vänsterlinje som lett till att en folkfront med Det okuvade Frankrike, De Gröna och Kommunistpartiet kunnat byggas upp. I ett läge gynnades Socialistpartiet av denna folkfront. Ett sargat parti efter president François Hollandes svaga mandatperiod 2012-17 fick ta skydd bakom de andra vänsterpartierna och särskilt bakom folkfrontens starkaste länk, Det okuvade Frankrike. Det fanns hopp om att vänstern skulle kunna bli en ny maktfaktor i landet, särskilt efter valet till nationalförsamlingen i somras.

Nu ser läget annorlunda ut. Nu har tyngdpunkten för makten i Frankrike åter flyttats mot mitten. Socialisterna kan, om de blir ett mer reformistiskt socialdemokratiskt parti, samarbeta med delar av den politiska mitten. Det hoppas François Hollande som agerar bakom kulisserna och har uppenbart intresse av att åter kandidera som hela landets president. Däremot förefaller han ointresserad av att tränga undan Olivier Faure från partiledarposten. Han avskyr visserligen Faure, nästan lika mycket som vänsterledaren Jean-Luc Mélenchon,  men rent strategiskt är inte partiledarskapet intressant för Hollande med de stora drömmar han bär på. Istället dyker Boris Vallaud upp. Han har kommit att spela en allt viktigare roll i partiet, hittills visserligen vid Faures sida som om han vore solidarisk med denne. Det har ändå förefallit allt mer klart att han försiktigt men ändå tydligt velat orientera partiet mot en mindre konfrontativ hållning gentemot mitten. Nu utmanar han dessutom öppet  Olivier Faure om partiledarskapet till nästa kongress om några månader.

Partiledarstriden inom Republikanerna handlar mindre om en politisk förflyttning. Partiet vill sannolikt skaffa sig en självständig position mellan mittenpartierna och Nationell Samling. Striden om ledarskapet inom Socialistpartiet handlar däremot mer om en ändrad positionering på höger-vänster-skalan i det politiska landskapet. Olivier Faure är sannolikt så makthungrig att han utan skrupler skulle kunna sälja ut hela folkfronten och gamla positioner för en ny politik mer riktad mot mitten. Han känns ändå lätt bedagad som politiker och saknar dessutom karisma. Vallaud, för övrigt gift med den verkligt karismatiska utbildningsministern i Hollandes regering, Najat Vallaud-Belkacem, har sannolikt större förutsättningar att göra avtryck i framtiden i det politiska livet. Nu ska han först övertyga sina partivänner om att han bör bli partiledare. Sedan får vi se vart han tar vägen.

Europa surrar av tankar. Människor bubblar av känslor. Det handlar förstås om världsläget, åtminstone i vår del av världen. Vart leder politikers och opinionsbildares uttalanden? Det finns anledning för dem som har makten över människors känslor och som kan påverka förutsättningarna för befolkningars politiska och militära handlingar att fundera igenom hur processen från fred till krig ser ut och om denna process enbart är av godo.

Frankrike är alltid föredömligt i meningen att de mänskliga frågor som finns närvarande i alla politiska och militära konflikter lyfts fram och begrundas. Många frågar sig följande: Vad innebär till exempel en presidents tal till nationen för hur medborgarna kommer att agera på kort och lång sikt? Väcker hans uttalanden rädsla får det förstås konsekvenser. Han måste som många andra ledare fundera över effekterna av varje uttalande.

Emmanuel Macron spelar på rädslan och han gör det sannolikt för att nå resultat, det vill säga en ökad benägenhet hos franska folket att följa honom som ledare. Blir jag som medborgare rädd söker jag mig sannolikt till någon som förefaller ha makt och som jag hoppas kunna känna tillit till. I Frankrikes fall är skepsisen till ledarna alltid närvarande hos många av medborgarna. Men visst påverkades fransmännen av att Macron talade om kampen för att hindra covid att sprida sig i landet som ett krig. Han lyckades med detta höjda tonläge att få ett bråkigt och oppositionellt folk att böja sig på ett sätt som faktiskt förvånade omvärlden. I efterhand frågar sig en del om detta var rätt strategi. Det slet hårt på människornas psyken med den instängdhet som presidentens åtgärder ledde till. Dessutom har covidbekämpningen ytterligare försämrat landets ekonomi.

Nu talar han igen i termer av krig. Frågan är då om denna rädsla som hans retorik nu väcker leder till samma rädsla och samma uppställning bakom ledaren? Är Ryssland på väg att förklara krig med andra nationer inom en snar framtid? Kommer det att leda till att en fransk president skickar franska trupper till Ukraina eller ett annat land?

President Macron vill ta ledningen i Europa i det vacuum som USA lämnat efter sig. Han svingar förstås inte sitt svärd för ett krig mot Ryssland men han talar för att skicka så kallade fredstrupper till Ukraina inom kort och han öppnar för ett breddat kärnvapenparaply där flera europeiska länder ska tänkas ingå. Och stödet till EU:s så kallade stora upprustningspaket på 800 miljarder euro som i själva verket är lånade pengar till största delen. För Frankrike påminner dess del av paketet som om Macron snarare som Don Quijote i Cervantes roman svingar det mot väderkvarnarna. Frankrike är skuldsatt upp över öronen och lär få svårt att ta sitt ansvar för helheten i den europeiska upprustningen.

Ingen vet, som den politiska strategen Henri Guano konstaterade i en tv-intervju, om Macron på sikt är beredd att gå i krig mot Ryssland eller inte. Det finns anledning att fråga sig om han helt har kontroll över läget. Trump har kastat omkull gamla föreställningar om tryggt amerikanskt skydd av Europa mot Ryssland. När det stödet verkar ha dragits undan agerar bland andra Macron som om Europa står inför ett omedelbart ryskt hot och måste agera med stora åtbörder. Håller denna maktdemonstration i verkligheten? Den skapar en stark rädsla som får människor att formera sig i led bakom ledaren. Men vad gör han sedan? Ett uppskrämt folk som inser att pengarna saknas för upprustning och som även kan misstänka att EU inte har den förmågan som en enad nation att gå från fred till krig.

Ingen har undgått att krisen i västvärlden ökat dramatiskt under de senaste veckorna. För att uttrycka det enkelt. USA har dragit tillbaka sitt ekonomiska stöd till Ukraina och därmed tvingat EU:s länder och Storbritannien att utan dröjsmål öka sin försvarsbudget och agera politiskt på ett helt annat sätt. Ursula von der Leyen har presenterat ett förslag på ett tillskott på 800 miljarder euro vilket godkändes igår av EU-ledarna i Bryssel.

Toppmötet kan med välvilja tolkas som en framgång  för EU både i en gemensam front – utom från Ungerns sida –  mot Ryssland och till stöd för Ukraina samt frågan om den ekonomiskt stora satsningen på upprustning. Mycket är trots detta i realiteten oklart. De 800 miljarderna euro ska inte till någon del stoppas in i konkreta militära resurser i Ukraina vilket gör det landets läge ytterst bekymmersamt när samtidigt USA – för tillfället – dragit tillbaka sitt stöd. Dessutom har inte EU-länderna dessa pengar. Merparten av dessa medel för upprustning är i realiteten en tillåtelse från EU- ledarna i Bryssel att de enskilda medlemsländerna kan låna utan att bryta mot unionens regler om begränsat budgetunderskott.

Ett land som Sverige har statsfinanserna i god ordning och kan möjligen tillåta sig att ta lån men för Frankrike är situationen prekär. I en intervju i tv-kanalen CNews i dag på morgonen försökte premiärminister François Bayrou att övertyga de intervjuande journalisterna och tittarna om att det skulle gå att låna till upprustning samtidigt som statens utgifter för sin verksamhet inte skulle inskränkas. Inga nedskärningar i välfärden, bara en jättelik upplåning till försvaret som gör den franska ekonomin än mer skakig.

Franska väljare är sällan naiva. En debatt kring statens upplåning och hotet mot dagens generösa välfärdspolitik kommer att diskuteras i medierna och bland vanligt folk på gator, arbetsplatser, kaféer och i hemmen. Det finns ett folkligt stöd i dag för den linje som ändå president Emmanuel Macron försöker driva med ett tydligt stöd för Ukrainas sak som Europas sak och en hård verbal politik mot Ryssland. När dessa ord sannolikt inte kommer på länge att kunna omsättas i handling lär kritiken mot de ledande politikerna, statschef och regering, att bli bister. Från den yttersta vänstern, Det okuvade Frankrike, hörs redan kritik mot att vanliga fransmän av nuvarande regering kommer att få det sämre socialt och ekonomiskt. Det finns en utpräglad misstro hos många fransmän som lever under fattiga förhållanden att kostnader för annat än sociala reformer och lägre skatt  snarare ska uppfattas som ett sätt för makthavarna i Paris att medvetet försämra deras levnadsvillkor.

Det värsta är förstås att gårdagens beslut i Bryssel inte kommer att hålla särskilt länge. Det blir svårt för alla europeiska länder att hålla fast vid en nuvarande kaxig inställning gentemot Ryssland. I Frankrike anar man redan att en och annan konstaterar att landet måste göra upp med det som kallas för russofobi. Det sannolika är att Frankrike som en av de tunga aktörerna i EU så småningom istället lägger kraften på fredsförhandlingar med Ryssland. Och Macron kommer också att liksom flera andra västländer som Storbritannien, Tyskland och Italien hitta en överenskommelse med USA. Vem kommer att tala om de 800 miljarderna euro om ett år?